limbo

Jag låter lägenhetsdörren smälla igen för det finns ingen att väcka. När jag kommer ner på gatan är luften jag inandas det absolut varmaste den varit i år och det värker i hjärtmuskeln av att gatorna, som klockan tio en sådan fin fredagsmorgon som denna brukar vara fyllda av folk som tagit långhelg är helt tomma. Har de sopat? Jag vet inte. Jag går förbi stadsbiblioteket – ”closed until further notice” i versaler står det på inplastade pappersblad som bundits fast på grindarna.

Jag befinner mig i ett sånt jävla limbo [här googlar jag ordet för att försäkra mig om att det betyder vad jag tror det betyder, en vana jag haft sedan jag började jonglera tre språk i min vardag. På en blogg från bloggarnas guldålder finner jag en kommentar från 2006, lämnad av en Karin:

”Måste erkänna att jag aldrig riktigt vågat mig på limbo, att använda det alltså. En god vän gör det och jag har aldrig fattat vad det innebär för henne, men jag tror iofs att det har med frånvaro att göra. Frånvaro av allt. Lust, glädje, ilska – riktning.”

Just nu känns som ett ypperligt tillfälle att använda sig av ordet limbo. Jag är Karins goda vän.]

Jag möts av vägarbetare på gatan. De har köpt sausage rolls från Greggs som de äter medan de går och de pratar och skojar med varandra som om världen inte är på väg att gå under. Det är den ju ”iofs” (Karin, 2006) inte heller. Tvärtom verkar The Council ha beordrat vartenda vägarbete som stod i planerna att bli påbörjat omedelbart, vilket ju är logiskt med tanke på att gatorna är filmiskt tomma på både folk och bilar. Jag koncentrerar mig på vägarbetarnas neonorange hjälmar och låtsas att tårarna som väller över tårlinjen är på grund av den starka solen.

Sommarens planer var nästan fastställda och jag kunde räkna på (förvisso båda) händernas fingrar hur många deadlines jag hade kvar innan jag skulle få grilla i the Meadows med alla mina vänner, åka till stranden, flytta till en ny lägenhet, åka hem och hälsa på min familj och påbörja nästa steg i min karriär. För en gångs skull, då varenda vår sedan jag slutade gymnasiet har bestått av kontinuerlig ångest kring vad för roll den kommande sommaren ska spela i mitt liv (och jag i den), såg allt lovande ut. En vecka senare har nästintill alla mina vänner flytt det som är min stad, stängda gränser innebär att jag kan åka men inte komma tillbaka på oklar tid, den kanske djupaste och mest komplicerade ekonomiska krisen *någonsin* står framför oss, och ljuset i tunneln som jag såg efter att ha känt mig som bränt bottenskrap ett bra tag har släckts. Until further notice är tunneln kolsvart: varsågod och välj om du vill backa eller fortsätta framåt.

Kafé efter kafé och butik efter butik längs min väg till universitetsbiblioteket (som håller öppet av plikt till de som betalar tusentals kronor per år för sin universitetsutbildning) är stängda. En ensam frisör sitter i frisörstolen på sin egen frisörsalong och läser på mobilen. ”We’ll reopen as soon as we can” står det på en lapp. Tidsramen för allt som händer nu är så oklar. De som lämnat staden föreställer sig någon slags lockdown i månader, skräckslagna av ”en kompis kompis som känner någon i militären som sagt x och y”. Det är svårt att inte bli påverkad av deras panik. Jag tror att det som händer här nu, denna panikslagna självevakuering som gör att samhället känns som om någon tryckt på paus (⏸) kommer hålla i sig ett par veckor och att allt sedan långsamt kommer att återgå till hur det brukade vara (fast värre, svårare, jobbigare).

”Det är svåra tider nu” säger folk och när jag ser andra människor kämpa känner jag mig bara korkad. Mitt liv är enkelt just nu: det handlar om att skapa rutiner i en vardag som mer eller mindre fallit samman, bädda sängen om morgnarna, skriva mina kursarbeten, handla mat och tvätta händerna. Det är osäkerheten inför framtiden, där den enda övergripande prognosen är att det blir sämre än vi tror som gör att jag gråter och snörvlar på biblioteket och de fem andra människorna i denna enorma byggnad tror att jag är sjuk i ett virus jag naivt nog inte ens är rädd för (för att jag själv är frisk och dessutom privilegierad nog att att de allra flesta jag bryr mig om inte kommer drabbas särskilt hemskt av det om alls).

Nä, jag vet inte. Jag kommer ingenstans med det här, jag har tappat allt hopp bara och medan jag vet vad jag ska göra av mig själv så… vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. Egentligen skulle detta vara ett inlägg om allt fint vardagligt och extra kul jag hittat på den senaste tiden, men det blev inte av för jag klarade inte av att se på bilderna.

Puss och håll i er.