Jag har glömt hur man berättar, vad man säger om det man sett. Detta såg mina ögon, detta levde jag. Ni kanske har saknat att se och leva med mig?
buda + pest
svart på vitt om AONB, bicep curls och ett hav av påskliljor
Ett par helger sedan var vi nere i Newcastle och firade att Zaks mamma gått i pension. Dagen efter tog de oss ned till Bamburgh, en liten by som hyser knappt fyra hundra människor men ett slott som tydligen är en stor turistattraktion för britterna och en kustremsa som utnämnts som en ‘Area of Outstanding Natural Beauty (AONB)’. Ska visa er mer av den helgen, det vi såg och inte såg genom den tjocka dimman, i färg en annan dag.
Våren 2022 får 10/10 av mig. Jag har tagit vara på varje minut, lapat solsken jämte spegelblanka dammar och gått regelbundna promenader genom Edinburghs naturreservat. Jag har jobbat en hel del – äntligen känt som om jag landat i mitt jobb, som att jag har koll på det jag håller på med och kan bidra med nya idéer och förbättringar. Men jag har också tagit hand om mig själv på ett sätt som egentligen inte är särskilt likt mig. Häromdagen fick jag ett mail från gymmet jag går på som sa att jag har varit där hela tjugofem gånger i år, vilket fick mig att reflektera över effekterna av detta. Främst så kommer jag på sjukt bra idéer och lösningar till allt möjligt medan mina armar kämpar riktigt hårt med att curla fjorton kilo…
Har lapat sol genom fönster också – här hade jag gjort mig i ordning för att gå och möta upp Zak efter jobbet en lördag tror jag, och satt och väntade på att klockan skulle bli mycket nog.
Kanske var det den lördagen vi promenerade ned till Leith och lajvade dejt på blåsig uteservering? Ja just det minns jag faktiskt inte, men två saker minns jag: denhär nachotallriken var jättegod, och Zak var så snygg den dan (förlåt).
…
Höll på att avsluta detta inlägg med ‘Kind regards’. Ugh. Arbetsskada. Hörs snart, nu måste jag packa vidare för jag och Zak flyger till Litauen ikväll.
ovanför molnen
Den bättre halvan av året är här!!! Det är vår, klockorna har flyttats fram och dagarna är återigen tillräckligt långa för att jag ska hinna hem efter jobbet innan solen gått ned. I måndags kväll gav jag, Zak och Conor oss upp på Arthurs Seat för att se på solnedgången.
Halvvägs upp började dimman smyga sig på.
Inget ger mig hopp om livet som när ärttörnen börjar blomma och hela Arthurs Seat blir gult.
Nästa gång jag tittade upp var vi där! Ovanför molnen, en vanlig måndag i mars.
Nämen det var helt otroligt. Tänk att jag har detta mindre än en halvtimmes promenad från min lägenhet. Och tänk att jag var korkad nog att inte ta med min kamera. 😦
tre från förra veckan
En tidig morgon förra veckan var denna otroliga himmel min utsikt från warrior two.
Vårt trötta svarta Ikea-soffbord har blivit med rosa shackrutor av kakeldekor. Jag fick lösa algebra för att lista ut hur jag skulle placera mönstret bäst eftersom dimensionerna såklart inte passade exakt. Tänk att det var detta högstadiematten skulle komma att användas till – budget heminredning!
I lördags fick jag vara hundvakt åt världens gulligaste hundvalp igen. Jag visade honom snödroppar och krokusar och låtsades stolt som om han var min när förbipasserande ville klappa.
indy
Förra söndagen hade jag äran att för första gången träffa min Edinburgh-familjs nya tillskott: Indy!
tre från förra veckan!
Vi var på Dropkick Murphys, en typisk irländsk bar i gamla stan som drivs av våra kompisar. De har haft stängt i evigheter, både på grund av corona men också för att stället var i stort behov av renovering. I helgen öppnade de upp igen, med nya neonlampor och hörnsoffor och bartenders, men samma klientel, lättsamma stämning och livemusik. Lite som att resa tillbaka i tiden, som om de två senaste årens aldrig hände.
Tulpaner som boar in sig och hypad bok som äntligen läses av mig. Den är mysig, men jag kan tänka mig att de flesta böcker som handlar om pensionärer är det. Jag läser ett kapitel eller två till frukost och påbörjar sedan dagen med ett leende på läpparna.
Förra veckan var det min tur att baka till kontorets fredagsfika. Jag bakade morotskaka i min nya bakform som jag köpt för knappa pengar på loppis. Den blev något bättre utseende- än smakmässigt, men man kan väl inte ligga på Great British Bake Off-nivå varje vecka heller. :-)) Dessutom skulle jag vilja påstå att huvudpoängen med att baka morotskaka är philadelphiaostfrostingen som görs till och vars rester placeras i kylskåpet, redo att avnjutas direkt ur skålen resten av veckan.
återigen skrivs världshistoria under min ännu korta livstid
Jag konsumerar krigsnyheter på tre språk samtidigt. BBC livesänder oavbrutet om Ukraina och jag släpar med mig mobilen från rum till rum. Intervju på intervju avbryts när luftanfallslarmet tjuter och ljudet från stridsvagnarna närmar sig. BBCs reportrar beskriver de baltiska ländernas politiska ledare som ’skakis’. Jag byter till att läsa SVT Nyheters direktrapport, fem minuter senare till en litauisk kvällstidning. Jag tänker på min mormor, som för några år sedan när jag hälsade på i hennes lägenhet i Litauen och de testade flyganfallslarmet med darr på rösten utbrast ’ryssen kommer!’. Jag är för feg för att ringa henne idag, hon är så orolig för allting nu för tiden. Så jag ringer mamma istället. ”Svenskar vill så ogärna prata om kriget” säger hon, ”jag behöver prata om kriget”. Britterna pratar om kriget på sitt sätt, tar i ämnet med en lång tång av sarkasm. När jag kliver in genom dörren till kontoret hör jag min chefs skämtsamma ton: ”jag bokar dendär resan till Barbados nu, bäst jag spenderar mina pengar medan jag ännu kan.”.
Återigen skrivs världshistoria under min ännu korta livstid.
förrförra helgen
Förrförra helgen tog jag och Zak en promenad till Modern One, Edinburghs museum för modern konst. Det krävdes förvisso en hel del övertalning (och att jag såg på samtliga rugbymatcher förra helgen…) men det var det värt.
Har jag berättat att det snödropparna blommar för fullt i Skottland redan???
Krokusarna likaså!
Från stan kan man ta sig till Modern One genom att promenera längs med the Water of Leith, vilket är bra mycket finare och lättare än att zickzacka genom stadsgatorna.
Det är bra skyltat o sååååå
Just nu hade de en blandad kollektion, en hel del surrealism men också en del annat. Detta var vår (min?) favorit denna gången. Histology of the Different Classes of Uterine Tumours av Wangechi Mutu.
Dessutom var utsikten genom fönstret var konst i sig! Minuterna efter att vi lämnat Modern One öppnade himlen sig och det började spöregna.
Vi gömde oss i affären en stund. Jag köpte tulpaner efter att intensivt ha pinnat dem på min pinterestboard i veckor. Vårens bästa!!! Sen gav vi upp på dagen och tog bussen hem i regnet.
folk folk folk
tre från förra veckan
hej hopp här kommer tre bilder från förra veckan!
ovan: min vän Fiona som dansar loss på barens uteservering för att skottland just vunnit mot england i rugby! det var cirka fem grader varmt utomhus, och blåste och spöregnade hela matchen. fireball-shotsen hjälpte bara tillfälligt. jag som inte ens gillar rugby ångrade bittert att jag tog mig ut och fick låna extrastrumpor av emilys kompis. men det var det värt för att få se skottarna vinna (de blev verkligen orimligt glada) och engelsmännen sörja!
jag såg ut såhär men det såg ingen under mina fyra lager kläder och plast-regnponcho såklart. är i stort behov av att klippa mig och färga håret men är för snål för att både ta ledigt från jobbet OCH betala för ett frisörbesök och de flesta frisörer här verkar jobba 9-5 likt mig…
i söndags promenerade jag och zak till leith. vi gick in i våra favorit-secondhandbutiker på vägen, och kom fram lagom till solnedgången. jag älskar leith! det känns lagom turistigt, rätt artsy och med stark community-anda. leith är högt och lågt – michelin-belönade restauranger som trängs med den kungliga yachten och the leith banana flats. hade gärna blivit en leither (folk som bor där kallar sig alltså så) om bara inte mitt jobb låg, bokstavligen, på andra sidan stan.
jdfoto 