åkte till Portugal i våras. jack hade fått i födelsedagspresent av mig. vi började med några dagar i lissabon, och tog sen tåget till porto. det stod att det skulle ta tre timmar men det tog fyra. ingen sa något. på vår vagn fanns ett barn, en treåring sisådär, som underhölls av alla passagerare förutom sin egna mamma. minns att vi tyckte att det var konstigt. minns att vi tänkte på uttrycket it takes a village
kallt men fint i mars
gjorde ett försök till picknick i en park men det var fåglarnas territorium och inget är så oromantiskt som en fiskmås som försöker landa på en. något som var ytterst romantiskt var däremot denna man som matade påfåglarna genom att hålla en matbit mellan läpparna och låta dem hoppa upp och ta den ur hans mun. som en dans var det.
hamnade mitt i någon sorts arts festival. gick på varje vernissage där det serverades prosecco. skapade lite konst också. jag och de portugisiska barnen.
kände mig inspirerad! älskar att se på konst. ju konstigare desto bättre
denna dag minns jag som ytterst bra då jag blev misstagen för att vara en italiensk skådespelerska av en grupp äldre kvinnor. aldrig varit så flattered i mitt liv tror jag
vi gillade porto! mycket!
dagen då denna bilden är tagen blev jag sur på jack på morgonen för att han inte ville gå upp TIDIGT med mig. så jag gav mig ut själv och åt min frukost-pastel de nata själv och och sa sen (dvs typ 40 min senare…) till honom att möta upp mig på en ‘hidden gem’ utkiksplats som jag hade hittat på någon reseblogg om han nu faktiskt ville umgås!! fast sen lyckades jag absolut inte hitta dit utan irrade runt och han hittade direkt och stod där och väntade på mig med bredaste leendet. och mer pasteis de nata. mitt surande gick över så att säga.
dessa växte vilt överallt! jag tyckte det var så coolt. skickade bild till mamma såklart. hon sa att det var mormors bröllopsblomma <‘3
tack för idag! hörs igen om några år kanske
















































































