roslin

Häromhelgen passade jag, Zak och en kompis på att ta oss till Roslin – en djup dal en liten bit utanför Edinburgh perfekt för upptäcksfärd: full med snirkliga små stigar, ett helt otroligt landskap, häftiga folktomma picknick-platser och en ståtlig slottsruin. Och ramslök! Zak hade hört att det växte ramslök där och det ville jag såklart ta vara på.

Ibland när jag är ute i naturen fastnar jag i ett tankesätt där allt som min blick hamnar på är konst. Tänk att stenarna format sig just så, att grenarna växt så, att mossan färgat marken i just denna nyans!!!

Nu riskerar jag att låta som att jag har tappat det men: naturen är min favoritkonstnär.

Såg folk som faktiskt tappat det.

Och så till slut! Ramslök: funnen.

Jore: glad. Plockade två fulla fryspåsar och har sen dess gjort helt otroligt god pesto av det. Vill äta varje dag men det har visat sig ohållbart att ständigt stinka av vitlök – speciellt när man måste ha på sig mask och således känner lukten otroligt starkt själv.

Fikapaus. Åt ostbågar (är *minimalt utrymme mellan tumme och pekfinger*-nära på att börja tycka wotsits är bättre än OLW’s cheese doodles) och försökte mig på att gilla öl igen. Hur GOTT låter inte apricot sherbet liksom! Den var okej… smakade mest fruktig öl.

Sen kan det hända att vi tog fel stig, gick vilse och inte lyckades hitta ut innan det blev mörkt. Men det var det värt.