Jag konsumerar krigsnyheter på tre språk samtidigt. BBC livesänder oavbrutet om Ukraina och jag släpar med mig mobilen från rum till rum. Intervju på intervju avbryts när luftanfallslarmet tjuter och ljudet från stridsvagnarna närmar sig. BBCs reportrar beskriver de baltiska ländernas politiska ledare som ’skakis’. Jag byter till att läsa SVT Nyheters direktrapport, fem minuter senare till en litauisk kvällstidning. Jag tänker på min mormor, som för några år sedan när jag hälsade på i hennes lägenhet i Litauen och de testade flyganfallslarmet med darr på rösten utbrast ’ryssen kommer!’. Jag är för feg för att ringa henne idag, hon är så orolig för allting nu för tiden. Så jag ringer mamma istället. ”Svenskar vill så ogärna prata om kriget” säger hon, ”jag behöver prata om kriget”. Britterna pratar om kriget på sitt sätt, tar i ämnet med en lång tång av sarkasm. När jag kliver in genom dörren till kontoret hör jag min chefs skämtsamma ton: ”jag bokar dendär resan till Barbados nu, bäst jag spenderar mina pengar medan jag ännu kan.”.
Återigen skrivs världshistoria under min ännu korta livstid.
Egentligen skulle detta inlägg handla om hur mycket snö vi haft i Edinburgh – jag har förevigat det med alla mina kameror. Upp mot knäna på vissa ställen, puderlätt och blött tung, och helt perfekt att åka pulka på.
Men de bilderna, utöver dessa tre som jag kände att jag måste visa för att ni ska FÖRSTÅ hur fint det var får vänta. Över natten från söndag till måndag regnade nämligen samtlig snö bort och vi vaknade upp till grönt gräs och typ åtta plusgrader.
Skojar inte. Idag lämnade jag min lägenhet för en kort promenad, ja för att köpa semlor såklart. Sekunden jag öppnade ytterdörren slogs jag av en blygsam, men alldeles färsk lukt av vår. Ni vet såsom det luktar hemma i Sverige om våren, när asfalten håller på att torka efter att ha varit inbäddad i snö i månader. När den allra första snödroppen i landet slår ut. När gruset på gatorna börjar fylla motsatsen till sin funktion. När man för första gången på gud vet hur många dagar vågar sig ut utan mössa och utan vantar, och visst fryser man kanske lite och visst vore det kanske trevligt med ett lager till men… samtidigt vill man slita av sig jackan och suga upp varenda stråle av solen som helt plötsligt värmer igen. Det luktade vårens första dag helt enkelt.
Lukten av vår fick mig att känna mig glad och jag slet hörlurarna ur öronen och lyssnade på mumlet av alla människor som var ute på sin lunchpromenad eller på väg någonstans. Jag hörde säkert ett tiotal olika språk bara på min tiominuters promenad till det svenska kafét där jag sa may I have two semlor please, och tänkte, så som jag ofta gör, på hur mycket jag älskar denna platsen på jorden. Jag har så mycket ångest, vet ni, över att inte kunna vara både hemma, där mina familj och många av mina vänner, som jag inte sett på månader och saknar ihjäl mig efter är, och här, där resterande av mina kära och ja, mitt liv är. Det är ju såklart någonting som jag valt själv – att sprida ut mitt hjärta på två så skilda ställen. Och visst, jag hade inte en tanke på att världen några år senare kunde vara så begränsad av en pandemi när jag gjorde det valet. Just nu känns som om hur jag än försöker, så gör jag onekligen någon annan snäppet mindre lycklig genom att bara vara. Tur att lukten av vår, hur nostalgisk och hemma den än är för mig, gör hjärtat lite lättare och humöret lite bättre. Kanske gör semlan det också.
God semla allihopa!! Och snälla, för att avsluta detta inlägg på en lite gladare not, hehe… kan vi alla ha skrivövning i kommentarsfältet?? Hur luktar våren för just DIG vill jag veta!
My personality analysis report tells me that as an ISTJ, I should be concerned with hard facts. The hard fact is that I daydream a lot. And in my daydreams I had this entire summer planned in detail. It was going to be – the best summer ever.
I was going to write my only exam in a sweaty lecture hall in Leonard’s Land. I was going to notice the 12 people from my tiny course on international HRM and employment relations, and smile at the ones I’ve done the group project with. 2 hours and then we’re done, my smile would convey. They were going to smile back at me, with smiles that were repeating the very same thing. Later that evening I was going to celebrate the fact that I made it through three years of uni by climbing a hill with Thea. Blackford hill maybe, like last spring. I was going to remind her that nettles sting.
I was going to plan a barbecue in the Meadows with my friends that would never materialise, because no one can really be asked to use disposable barbecues, and are you even allowed to do that anymore? Instead I was going to meet Lucy, and we were going to lie in the middle of the Meadows together, observing the people around us. The slack liners. The group of drunk, sweaty young men playing noticeably testosterone-fuelled football. The small child trying to pick up the cherry blossom petals that were covering the ground next to Middle Meadow walk.
I was going to annoy Emily and Erin with my freedom during the days, only coming down to the library for coffee well timed with their revision breaks. One evening, me and my friends, and their friends, and their friends’ friends were going to fill up entire rows of tables in the Pear Tree beer garden, drinking pitcher after pitcher of watered-down cider. Fully aware that it perhaps is not the best way to treat our bodies after they’ve successfully carried us through another spring term, but also knowing that it is exactly what we have been waiting for.
Some of my pals in Pear Tree last May.
I was going to move in with Zak, into his new flat, after I had secured one of my own for autumn, of course. One rent is a lot more doable than two over summer in Edinburgh. But first, before starting my internship, I was going to go home to Sweden for a bit. I was going to visit my family and see what the summer house looks like in the type of sunshine that you only get during the very first days of summer. Swim in the lake and get to know the seabed with my bare feet. Watch the sunset from the little rowing boat that my dad and brother repainted a couple weeks ago. Hopefully spot a moose – my mum has been sending me videos of them. Maybe I would have been lucky enough to see one of my friends back home too, although they are usually spread out across Europe.
Then I was going come back to Edinburgh. I was going to go out with the friends that were still here, one last big night out, that would end in us climbing the Crags in the sunrise with the remaining alcohol in our veins keeping our limbs warm. Shortly thereafter, my twelve week long internship that I made every single cell in my body work so hard to get was going to commence. And the tentatively hopeful dread I had been feeling about doing it for the entire summer was going to go away almost instantly, because I was going to like it, and I was going to think to myself, that yes, I did choose to do the right thing at uni, the route I set my life on is right.
En route to the Crags at about 4 am last spring.
On the weekends me and Zak were going to travel as far as you could possibly reach within the time frame of a weekend and Edinburgh as the starting point. We were going to go to Glasgow and Newcastle again, to York, maybe to the Lake District. We were going to hang out with his friends, who I like almost as much as my own. And we were going to go to all the charity shops in Edinburgh, to the ones in neighbourhoods we would otherwise never visit, and the ones I’ve been in more times than I can count. I would have been tired of course, but I also would have been happy. I am so convinced I would have been happy that it hurts.
I was going to take a couple days off work in the second half of the summer, they told me I could take a couple days off during the twelve weeks, and we were going to go to Lithuania. I was going to see my grandma, my dad’s parents, my cousins. Zak was going to meet my dog. It sounds stupid when I write it out, but I want Zak to meet my dog before he dies so badly. He turns 14 this year. If I could, I was going to take a couple days off for the Fringe too. I was going to be moved in to my new flat by then, and maybe, just maybe, I would have been able to convince my mum, dad and brother to come visit me. For a reason I can’t fully explain, I really wanted them all together to come see me in Edinburgh before my graduation next year. I wanted to show them around the city while it still feels entirely mine, not when I’m just about to give it up.
I really wanted to end this blog post with something cheerful and inspiring. But the hard fact is that since it became obviousthat pretty much none of the above described was going to happen, I have struggled with re-routing my daydreams. I think my daydream ego has taken a hit. It was knocked off its tracks in March, reminded of reality in the harshest of ways and has since been out of order. Grasping at straws to find an anchor in a world where even the near future seems uncertain. I wonder how long it will take for it to recover. I want to daydream again.
PS. Efter att ha försökt mig på att skriva på engelska är jag snart tillbaka på svenska, i en laptop eller smartphone nära dig. DS.
Jag låter lägenhetsdörren smälla igen för det finns ingen att väcka. När jag kommer ner på gatan är luften jag inandas det absolut varmaste den varit i år och det värker i hjärtmuskeln av att gatorna, som klockan tio en sådan fin fredagsmorgon som denna brukar vara fyllda av folk som tagit långhelg är helt tomma. Har de sopat? Jag vet inte. Jag går förbi stadsbiblioteket – ”closed until further notice” i versaler står det på inplastade pappersblad som bundits fast på grindarna.
Jag befinner mig i ett sånt jävla limbo [här googlar jag ordet för att försäkra mig om att det betyder vad jag tror det betyder, en vana jag haft sedan jag började jonglera tre språk i min vardag. På en blogg från bloggarnas guldålder finner jag en kommentar från 2006, lämnad av en Karin:
”Måste erkänna att jag aldrig riktigt vågat mig på limbo, att använda det alltså. En god vän gör det och jag har aldrig fattat vad det innebär för henne, men jag tror iofs att det har med frånvaro att göra. Frånvaro av allt. Lust, glädje, ilska – riktning.”
Just nu känns som ett ypperligt tillfälle att använda sig av ordet limbo. Jag är Karins goda vän.]
Jag möts av vägarbetare på gatan. De har köpt sausage rolls från Greggs som de äter medan de går och de pratar och skojar med varandra som om världen inte är på väg att gå under. Det är den ju ”iofs” (Karin, 2006) inte heller. Tvärtom verkar The Council ha beordrat vartenda vägarbete som stod i planerna att bli påbörjat omedelbart, vilket ju är logiskt med tanke på att gatorna är filmiskt tomma på både folk och bilar. Jag koncentrerar mig på vägarbetarnas neonorange hjälmar och låtsas att tårarna som väller över tårlinjen är på grund av den starka solen.
Sommarens planer var nästan fastställda och jag kunde räkna på (förvisso båda) händernas fingrar hur många deadlines jag hade kvar innan jag skulle få grilla i the Meadows med alla mina vänner, åka till stranden, flytta till en ny lägenhet, åka hem och hälsa på min familj och påbörja nästa steg i min karriär. För en gångs skull, då varenda vår sedan jag slutade gymnasiet har bestått av kontinuerlig ångest kring vad för roll den kommande sommaren ska spela i mitt liv (och jag i den), såg allt lovande ut. En vecka senare har nästintill alla mina vänner flytt det som är min stad, stängda gränser innebär att jag kan åka men inte komma tillbaka på oklar tid, den kanske djupaste och mest komplicerade ekonomiska krisen *någonsin* står framför oss, och ljuset i tunneln som jag såg efter att ha känt mig som bränt bottenskrap ett bra tag har släckts. Until further notice är tunneln kolsvart: varsågod och välj om du vill backa eller fortsätta framåt.
Kafé efter kafé och butik efter butik längs min väg till universitetsbiblioteket (som håller öppet av plikt till de som betalar tusentals kronor per år för sin universitetsutbildning) är stängda. En ensam frisör sitter i frisörstolen på sin egen frisörsalong och läser på mobilen. ”We’ll reopen as soon as we can” står det på en lapp. Tidsramen för allt som händer nu är så oklar. De som lämnat staden föreställer sig någon slags lockdown i månader, skräckslagna av ”en kompis kompis som känner någon i militären som sagt x och y”. Det är svårt att inte bli påverkad av deras panik. Jag tror att det som händer här nu, denna panikslagna självevakuering som gör att samhället känns som om någon tryckt på paus (⏸) kommer hålla i sig ett par veckor och att allt sedan långsamt kommer att återgå till hur det brukade vara (fast värre, svårare, jobbigare).
”Det är svåra tider nu” säger folk och när jag ser andra människor kämpa känner jag mig bara korkad. Mitt liv är enkelt just nu: det handlar om att skapa rutiner i en vardag som mer eller mindre fallit samman, bädda sängen om morgnarna, skriva mina kursarbeten, handla mat och tvätta händerna. Det är osäkerheten inför framtiden, där den enda övergripande prognosen är att det blir sämre än vi tror som gör att jag gråter och snörvlar på biblioteket och de fem andra människorna i denna enorma byggnad tror att jag är sjuk i ett virus jag naivt nog inte ens är rädd för (för att jag själv är frisk och dessutom privilegierad nog att att de allra flesta jag bryr mig om inte kommer drabbas särskilt hemskt av det om alls).
Nä, jag vet inte. Jag kommer ingenstans med det här, jag har tappat allt hopp bara och medan jag vet vad jag ska göra av mig själv så… vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. Egentligen skulle detta vara ett inlägg om allt fint vardagligt och extra kul jag hittat på den senaste tiden, men det blev inte av för jag klarade inte av att se på bilderna.
Äggröra på två ägg, smör (viktigt för krämigheten har Erin lärt mig) och färska basilikablad från min planta (som syns på cirka varje bild i detta inlägg) på mörkt bröd som jag plockat upp gratis från ett kafé. Plus mitt bästa ‘vanilla chai’-te med massa mjölk och honung.
Minns ni när frukost blev stort? Eller var det bara jag som anade en sorts frukost-trend där för cirka fem år sen, när alla skulle koka gröt enligt komplicerade recept, steka pannkakor en måndagsmorgon och baka omelett i ugnen? Jag skrev då till exempel dethär inlägget om gröna pannkakor! Med spenat! Nä hörrni, jag googlade faktiskt nu och det är ett faktum. ‘How breakfast became the most on-trend meal of the day’skrevs det om på stylist.co.uk för över tre år sedan och det om något är väl bevis som ej går att ifrågasätta.
När jag gick i lågstadiet brukade min pappa bre ett par extra mackor när han åt frukost och lämna på frukostbordet åt mig. Jag var aldrig hungrig på morgonen men vågade inte säga att jag inte åt frukost så jag gjorde en vana av att ge dem till hunden istället. Detta pågick tills pappa en dag hade glömt något och kom tillbaka hem för att hämta det precis när min hund höll på att äta sin (mänskliga) frukost. Den utskällningen minns jag väl kan jag berätta:)))) Nu för tiden är frukost mitt absoluta favoritmål på dygnet och det har jag väl delvis frukosttrenden att tacka.
Varma ostmackor på surdegsbröd och färska fikon! Detta tyckte Zak var en jätteudda kombo men fikon är ju supergott. Och så var de på extrapris, såklart. Plus ett glad apelsinjuice på det p.g.a. inbillar mig att det botar bakfylla.
Jag läser en jätteintressant kurs denna terminen – utan tvekan den mest intressanta kursen jag läst i livet hittills. ‘Future of Work’ heter den och handlar om, just det, hur vad vi jobbar med, hur vi jobbar, vart vi jobbar och om vi jobbar kommer förändras i framtiden. Just nu i början handlar det mer om den teoretiska bakgrunden till arbete, men snart ska vi gå vidare till mer praktiska spaningar på framtidens jobb. Under de tre första veckorna har vi läst om den ekonomiska men också känslomässiga innebörden av jobb, hur hela vårt samhälle är byggt på att man måste jobba (hjärnan trasslar sig in i sig själv när man börjar ifrågasätta detta!) och hur vi associerar människovärde med att kunna och vilja arbeta.
Jag tycker det är så intressant att de två timmar långa föreläsningarna flyter förbi snabbare än jag hinner blinka men också så SVÅRT. Ena sekunden är jag helt med på noterna och sen säger föreälsaren någonting och alla band liksom kapas, och jag sitter där med ett koncept i hjärnan som jag inte vet hur jag ska förstå mig på eller kunna placera. Men, det är utmanande och det är kul och för kanske första gången känner jag att jag tänker tankar jag aldrig förr hade redskapen att formulera, och bara det i sig är otroligt fascinerande. Det är såhär det ska kännas att lära sig saker, tänker jag.
Belgiska våfflor (sådana som man fick till efterrätt när det var soppa i skolan!), färdigköpta och värmda i brödrosten, med jordnötssmör och banan på. På en tjusig tallrik som jag hittade i skåpet bland porslinet som kvarlämnats av tidigare hyresgäster! Och samma te som innan, men med mindre mjölk. Den höll väl på att ta slut.
Jag måste börja söka internships snart!!! Hallå hjälp. Har surfat runt på tusen sidor, insett att filen innehållandes mitt CV är trasig så jag måste GÖRA OM det. Ska man försöka hitta något inom något stort företag? Något lite mindre där man har bättre chans att fästa sig? Vad spelar företagsnamnet so hamnar på CV:et för roll egentligen? Enligt min uppfattning är det jättestor skillnad mellan UK och Sverige i just det avseendet, men jag kanske har fel? Ska man söka i Edinburgh, eller i Sverige, eller kanske spelar det ingen roll?
Idag gick jag till vårt såkallade ”Careers Fair” där alla stora företag samlas för att rekrytera studenter men kände mig överväldigad av alla alternativ som definitivt inte känns som något för mig snarare än inspirerad av valmöjligheterna. Dessutom vet jag aldrig vad jag ska fråga representanterna? Jag undrar liksom allt? Vart börjar man? Så många frågor och så lite svar och så jag, som blir mer och mer stressad för varje dag som går. Ge mig era smartaste tankar och bästa tips!
Stadig frulle! Med färska brödbullar mjuka som moln, bacon, korv, jordgubbar, kiwi, te, mangojuice och frukostefterätt i form av het kille. Skojar bara. Men frukostefterätt är en grej och denna gång bestod den av muffins och fikabröd.
På tal om het kille så stötte jag på Celine på gatan häromdagen och trots att vi bara hann prata i några minuter innan vi båda var tvungna att skynda iväg till våras olika grejer hann hon nämna: du har träffat en kille va! jag läste på din blogg! Jag vill inte skriva för mycket om det, det är ju inte så intressant, sa jag. Men det höll hon inte med om, och när jag tänker efter så älskar jag ju själv att läsa om andras ~romantiska äventyr~.
Och nu bloggen, nu har vi faktiskt känt varandra i fem månader. Så lång tid som gått så snabbt och så mycket som vi hittat på under den tiden. Och jag är så tacksam. För att han dök upp i mitt liv och såg till att min sommar inte innehöll en enda tråkig minut, för att han alltid frågar om han får hänga med mig som om det vore ett privilegium, för att han tjatar värre om att jag ska klä på mig i kylan än min egen mamma, för att han gillar mina vänner och jag hans, och för att han, just nu när jag smsar ”hallå jag är jättesjuk och snuvig och miserabel” säger ”jag kommer ändå å så tar jag med mig något som får dig att må bättre”. Fan vad FINT det är dethär med att va kär hörrni!!!!!
Supersmörade bagels, äggröra helt och hållet gömd under riven parmesanost, sallad och fikon. Sa jag att jag älskar fikon?
Det finns så mycket jag vill göra! Denna slutsats kom jag fram till påväg hem från en heldag i biblioteket idag. Jag vill skriva: skriva om nakenhet och kärlek och smärta och död. Jag vill fota: fota porträtt och fota landskap, dokumentera vardagen som jag brukade. Jag vill läsa skönhetslitteratur, läsa artiklar om sånt jag är intresserad av och läsa bloggar som ger min inspiration. Jag vill åka och hälsa på mina vänner, jag vill hem till min familj och jag vill hem till mormor och min hund. Jag vill spendera mer tid med mina vänner här, och ringa mina vänner i Sverige oftare. Jag vill skapa och spara ned, jag vill till platser jag aldrig varit på och jag vill uppleva saker jag aldrig har upplevt.
Istället skriver jag listor på deadlines på baksidan av samma papper som ställen jag vill besöka. Och jag vet ju att jag måste koncentrera på mig på här och nu och här och nu innebär just nu en läslista med akademiska artiklar som fylls på snabbare än jag hinner tömma den. Nåväl. Jag vet ju att denna perioden kommer passera, liksom alla jobbiga perioder innan den.
För cirka 1.5 år sedan delade jag med mig av sånt som är skrivet i mitt och Johannas Google-doc, ett gemensamt dokument i molnet som heter Flera Kilometer Briljanta Ord To Be där vi häver ut oss sånt som behöver hävas ut. Jag vet att flera stycken av er tyckte om det inlägget, och eftersom jag på sistone har haft Ett Stort Behov Att Häva Ur Mig Grejer så tänkte jag att jag ska lätta på hjärtat genom att dela med mig av saker som jag plottrat ner där under det senaste året.
April 2018
Det känns som att jordens innersta kärna vill ha mig tillbaka
Dra mig in och omvandla mig till stoft
Ända till big bang ska vi,
och jag ska bli en samling obetydliga, lösa atomer igen
(Men allt är så bra!
Och det som inte är det tänker jag inte på
Det är små partiklar små atomer som inte kan ses med blotta ögat
Skönt va!
Vill leva i denna veckan för evigt)
Om bara jordens innersta kärna skulle lämna mig ifred
Har aldrig känt mig så tung i hela mitt liv
Det känns så fysiskt
Kanske en obalans bland signalsubstanserna
Self-provoked
***
”I’ll judge your biscuits” säger han i sömnen.
Jag fnissar så jag väcker honom när han precis lyckats somna.
Och justja. Hans lillasyrra hjälper honomplocka ögonbrynen.
Skrattade högt. Gör visst ingenting att jag somnar åtta på morgonen
och inte går upp ur sängen innan tre på eftermiddan.
***
Läser min dagbok. Funderar på om jag varit kär noll gånger eller sjutton. Kan räkna folks betydelse för mig i antal dagboksinlägg de nämns i. Så mycket känslor som blött ut på papper. Och jag som inte har några kvar.
Juni 2018
hej, jag är 20 år gammal och det värsta jag vet är fortfarande att göra min egen mamma arg.
***
Ibland har jag en så konstig, och rätt värdelös förmåga att göra mig själv ledsen. Att liksom tänka på saker som gör ont, om och om igen, vända och vrida på dem. Vet att du ofta tycker att man borde göra det, att det är så man löser det som är obra, gör sig av med det som skaver. Men det funkar aldrig för mig. Nu har jag pratat genom det, ältat det både tyst och högt, till och med kommit fram till potentiella förklaringar och omständigheter som borde täppa igen sprickorna. Ändå river det upp nya små sår inom mig med varje tanke. Gör de små grejerna, som att borsta tänderna och att andas stilla nog för att kunna somna tusen gånger svårare.
Augusti 2018
En morgon springer jag
eller hoppsaskuttar fram jag vet inte det är så oklart
Jag skrattar och jag ler och benen viker sig under mig och jag ser stjärnorna på den klarblå himmeln mitt på dan och jag skyndar vidare och plötsligt faller jag
Jag faller
Jag faller faller faller
Något tjuter som mina luftrör tenderar att göra när jag är riktigt riktigt förkyld
Luften runtomkring mig liksom inverteras den finns inte eller så finns det så mycket av den att den inte känns inte syns inte märks inte går att ta på
Ett moln löses upp och försvinner fastän materia inte kan försvinna
Ett vetenskapligt faktum lika självklart som magkänslan
Det må vara omöjligt, men det har precis hänt.
September 2018
Jag fastnar som en dragkedja varje gång
Hejdas hastigt mitt i rörelsen
Någon måste backa
Lirka loss tyget under mina fötter
eller rycka bort det
Hellre rycka faktiskt
Februari 2019
Hur ska jag veta om du är kär i mig
Om du någonsin var, om du fortfarande är
Vad är det meningen att jag ska känna
När mina tankar fastnat på dig till den mån att
jag glömmer vad jag tänkt laga till frukost
Och jag sörjer min äggröra medan jag äter min gröt
Vad är det meningen att jag ska känna
När mina tankar fastnat på dig till den mån att
varje gång jag ser på klockan
Har ännu ett obegripligt antal minuter passerat
Och plötsligt sörjer jag tiden jag ägnade åt att inte vara kär i dig
för jag skulle ha ägnat den åt
att vara kär i mig själv
***
Well
Scrap this
Bun that
Stryk glöm radera
Mars 2019
En övning:
1. Sitt still
2. Blunda
3. Andas in, andas ut
4. Känn! Känn hur jävla fantastiskt det är
att du inte är täppt i näsan
att du inte har magont
att huvudet inte värker
att det inte känns som om himlen är på-
väg att ramla ned på dig
Hur va fint va!!!!
***
Varningsklockorna ringer!
Överallt ringer dem.
Och jag blundar. Herregud vad jag blundar, vill inte se, vill inte höra, låtsas som att ljudvågorna inte är så starka att de får hela min kropp att vibrera.
Men vad fan ska jag göra då?
Ju längre jag blundar ju längre kan jag glädjas. Och ju längre jag blundar desto hårdare faller jag, desto ondare kommer smällen göra. Jag vet ju om det så väl.
***
Pappa skickar bild på sig själv med filter. ”Har odlat mustach” säger han. ”Vi försov oss igår, vaknade av att Nedas var uppe och lagade frukost till sig själv. Då fick vi skynda”. Jag saknar dem så mycket ibland. Och jag har liksom ingen att berätta det för? Så jag skriver det här.
***
Han gör mig så glad!!!
***
Mina vänner ser på mig med tomma blickar när jag återberättar, men vad de menar undgår mig inte ändå. Och jag vet ju det själv. Han menade inte ett ord av vad han sa, inte en stavelse. Jag är medveten om det, och det gör inget. Det behöver inte vara sant, han behöver inte mena det. Att någon bryr sig om dig tillräckligt mycket för att säga vad du vill höra, för att säga vad de tror kommer få dig att må bra. Det räcker. Befinner man sig i ett hål djupt nog, så griper man efter varje arm som sträcks ut, oavsett hur spinkig den är eller hur snabbt den dras tillbaka.
Jag lämnar honom sovandes i min säng med täcket på fel håll. Dricker kaffe, lagar frukost, huttrar och låter det som gör ont lämna små mörka fläckar på träbordet i köket. En halvtimme senare kommer han ut, påklädd. Tar sig ett glas vatten, kramar mig hejdå. När jag plockat ihop disken och öppnar dörren till mitt rum ser jag att han bäddat min säng. Med överkast och allt. Det värmer.
Min lillebror snapar mig och frågar hur jag mår. Det är på mammas och pappas uppmaning, det vet jag, för han skriver aldrig till mig annars. Jag säger som det är: det gör ont, jag mår skit. ”Som att det aldrig hänt förut” svarar han. Ja, så kan man väl också se på saken.
***
Bra ställen att gråta:
Under duschstrålen.
I parken på vägen hem, då kan man låtsas att ens ögon tåras av vinden. Parken är aldrig vindstilla.
Invirad i ultimata ljuddämpare i form av ett täcke och två filtar.
Från Calton Hill, en tisdagseftermiddag i februari.
Det är den kanske varmaste dagen på året hittills, denna tisdagen i februari.
Det inser jag när jag strosar genom the Meadows strax efter lunchtid. Folk sitter i t-shirt. Jag har min vinterpäls på mig. Den jag lever i under vintermånaderna. Den i vilken jag gömmer mig kropp, den jag låter sprida ut sig över det lediga bussätet bredvid mig, den jag inte gör någon ansats att flytta på.
Denna morgon har jag hanterat ett ‘det är inte du, det är jag’ och ett ‘hejdå vi hörs aldrig mer’ och vet ni. Vet ni! Jag har skrattat mig genom det hela. För vet ni? Sånt är livet. Ett jäkla absurdum, alltihopa. Antingen är man tillfreds med det eller inte, och det är ungefär så mycket man får lov att välja.
Jag går på gruppmöten och argumenterar mot och skrattar med folk om vartannat. Ropar på min kompis över föreläsningssalen. Lyssnar på en ny föreläsare berätta om sig själv, tar noll anteckningar. Ingen bryr sig om var du köpt din tröja, ingen bryr sig om var du ägt hus.
Berättar allt. Får ett ”du inspirerar mig” på sms. Lever på upprymdheten genom nästa sak på schemat, ignorerar en gruppkamrat som verkar vara sur på mig. Inte idag, orkar inte idag. Ser solen lysa utanför fönstret och ett två tre så har jag bestämt mig för att skippa min nästa föreläsning. Promenerar norrut i Edinburgh, mot mina gamla kvarter. Stannar och väntar på grön gubbe vid varje övergångsställe, inte för att jag vill vara försiktig utan för att jag vill dra ut på tiden. Vill inte vara tidig.
Går in i en liten bokaffär i en källarvåning för att fördriva kvarten. Där sitter en ensam man bakom kassadisken – han undrar om jag vill ha te. Ja, säger jag. Svart, tack. Hur länge är det egentligen socialt accepterat att vänta med att dricka te efter att man blivit serverad det? Det är ju varmt, kokhett faktiskt. Jag sparar på energi, tänker inte den tanken, offrar min tunga. Den läker ju ändå snabbast. Så mycket snabbare än hjärtat. Mannen bakom kassadisken berättar allt. Han försörjer sig på att sälja böcker och reparera skrivmaskiner, och han tror helhjärtat och passionerat på att datorer förstör människans kreativitet, förstör skrivandet som konstform. Herregud, om jag ändå kunde tro på något så helhjärtat och passionerat. Jag tror på ingenting.
Diskuterar det sedan med han jag träffar i mina gamla kvarter. Jag kritiserar hans livsval och han kritiserar mina över en kaffe jag egentligen inte borde lägga pengar på men inte låter honom betala. Går upp för Calton Hill, träffar en vän från en annan tid i förbigående. ”Du ser fin ut” säger han. Det är solen, tänker jag, men tackar som om det är min egen förtjänst. Går vidare.
”Du gillar inte mig va?” frågar han som jag träffar i mina gamla kvarter vid ett övergångsställe någon timme senare. Vilken korkad fråga. Jag har ju inte bestämt mig än. Han följer mig tillbaks till uni, väntar tills minuten innan mitt tisdagsmöte börjar innan vi säger hejdå. Sa han ”smsa mig” eller ”jag smsar dig” när han gick? Jag vet inte, jag hörde inte, jag minns inte.
Efter mötet vandrar jag raka vägen till LIDL. Köper: sojamjölk ägg bananer rostbröd. Sånt man behöver för att överleva. Inget mer, inget mindre. Och så promenerar jag hela vägen hem. När solen gått ned ser jag inte längre dum ut i min vinterpäls.
Jag skyndar sällan till tåget på morgonen, vet precis hur många minuter det ska avvaras och hur långa steg jag behöver ta. Väljer alltid den vanliga trappan istället för rulltrappan, undviker dem som stressar förbi med väskor på hjul. Och tar mig snabbare förbi SD-postern som täcker halva väggytan på Nässjö station. Placerar ut sängkappor i tiotals olika storlekar i ordningsamma rader i hyllan, pekar självsäkert dit när en kund frågar om dessa någon timme senare. Var det allt vill du köpa till en kasse är du medlem kan jag få be om legitimation tack så mycket trevlig helg.
Just nu hatar jag rutiner. Avskyr samma visa dag ut och dag in, avskyr att jag inte kan skilja fredag från onsdag och lördag från torsdag utan att fusktitta i kalendern. Älskar allting som bryter vanorna, allting som inte passar in, trots att eller kanske just därför att de kräver extra ansträngning. Familjemiddag i stan en onsdag? Jag är på, trots inget ombyte och flottigt hår efter en heldag med tallriksflyttande och soffbärande. Fest många kilometer bort en fredag trots att jag jobbar både då och hela helgen? Jag kommer.
Det är nyttigt att jobba och jag har ingenting emot det när jag väl är inne i det. Gillar att sucka ikapp med mina kollegor och dricka åtta dubbelespresson om dagen bara för att jag för första gången på länge har en legitim anledning till det. Men det känns som att hela sommaren går mig förbi. Försöker påminna mig om allt jag sett och upplevt och varit med om. I sommar. Tänker på det, skriver ned det, bläddrar genom fotoalbumet igen och igen. Påminner mig också om allt jag kommer uppleva. I höst, i vinter och i vår. Nästa sommar. Och så påminner jag mig om att leva nu. Just nu i augusti, som är iskallt på morgonen och varmt om eftermiddagen, som blandar solsken och åska som dippulver och gräddfil och som är litegrann som samma dag på repeat, om och om igen. Förutom när det inte är det.
Jag försöker vänja mig vid att vakna tidigt. Sätter alarmet en halvtimme tidigare än jag gissar att resten av familjemedlemmarna lämnar huset men är aldrig uppe ur sängen i tid för att säga hejdå till dem ändå. När jag väl stiger upp är kaffemaskinen den första jag vänder mig till. En dag en halv vattenmelon och surimi på friterat bröd till frukost i solen. En annan dag risgrynsgröt som bara behöver värmas på i mikron. Kontraster. Och till allt, iskaffe med mörk sirap och sojamjölk i.
Om morgnarna tvingar jag mig till att läsa minst ett kapitel i min bok. Dendär jag började läsa för nio månader sedan, kanske mer, men aldrig fortsatte med. Tycker den är väldigt intressant, men det är så ovant att läsa. Läsa på riktigt liksom, inte bara skumma genom för att förstå textens essens och stryka under citat som kan lirkas in någonstans i ens uppsats eller memoreras till ett potentiellt tentasvar. Sen hänger jag tvätt och skurar golv eller kanske tömmer jag diskmaskinen och lämnar kommentarer på någon annans blogg.
Om dagarna försöker jag träffa människor. Det känns så viktigt, just nu, att få komma ut. Hur motsägelsefullt det än låter tror jag det är bra för min introverta själ. För jag vill ju. Kanske inte alltid innan, men varenda gång efter. I onsdags träffade jag Ellen och vi gick halva Jönköping runt och pratade om att plugga i en stad som till att börja med inte är ens egen, om snubbar vi dejtat, om hur tiden förändrar det mesta. Hon tyckte det verkade som att jag ”levde life” (tack, Ellen, jag tar det som en komplimang) och ja, det tycker jag också. Men just nu känns det som att livet är på paus.
Jag försökte förkara det för Johanna igår, när vi sågs efter en och en halv månad isär. ”Jag lever ett dubbelliv” hävdar jag. Jag är samma person, men jag blir annorlunda när jag placeras i två så olika sammanhang. Jag mår annorlunda. Inte nödvändigtvis sämre eller bättre, men definitivt annorlunda. Tror det är omställningen som är jobbig att hantera. Jag vet liksom inte vart jag har mig själv. Plötsligt måste jag förhålla mig till andra igen och det är inte bara en omställning i tanken utan också ett pussel med tid som jag glömt bort hur man får ihop.
Ibland jobbar jag om dagarna och då hinner jag inte fundera så mycket. Drar inte berättelsen om mitt dubbelliv för människor jag just träffar och ska jobba jämsides med i sommar.
Om kvällarna kommer jag hem till det som varit livet i minst tio år. Pappa på soffan, min lillebror framför TVn i sitt rum, mamma sittandes någonstans med en kopp kaffe och en tidning eller mitt uppe i något projekt. Det känns tryggt men också konstigt. Som att förflytta sig bakåt i tiden, litegrann. Mamma säger något om att jag fått ett brev, men jag hör det inte först. Hittar det på det stora bordet i vardagsrummet senare. Pappa lutar sig över min axel och frågar nyfiket, nästan ivrigt vem det är ifrån. Det står ingen avsändare, han har kollat. Men jag vet, och jag ler för mig själv.
Om kvällarna känner jag också ett galet sug efter något. Det tog mig nästan två veckor att lista ut, men jag har insett nu att det jag går runt och är sugen på är mitt kvällste. Det som jag blev så van vid att dricka i Edinburgh. Vi drack alltid kvällste, oavsett om klockan var tio eller halv fyra på natten när vi gick och la oss. Jag dricker grönt istället för svart här hemma, av den enkla anledningen att jag inte orkat införskaffa något annat än det som redan fanns. Kokar det när familjen gått och lagt sig och sätter mig i skräddarställning på den blommiga soffan i vardagsrummet. Den som är vänd mot det stora fönstret i vilket solen går ner om kvällarna. Föreställer mig att för varje varm klunk så lägger saker sig till rätta.
Igår skrev jag mitt andra exam av tre, också det jag var mest orolig inför. Tror det gick okej. Nu har jag lite andrum innan mitt sista exam som är på måndag. Sen är mitt första år på uni över, och det är så himla fint och tragiskt och spännande och sorgligt på samma gång.
För att fira min första pluggfria kväll på ett tag gick jag och mina kompisar och köpte cider och kakor och promenerade bort till Calton hill för att se på solnedgången, leka lekar och lyssna på musik.
Det har varit soligt här den senaste veckan (?!) typ och jag vet ingen stad som förändras så som Edinburgh när solen kommer fram. Parkerna svämmar över, det luktar engångsgrill vart man än går, trottoarerna blir till uteserveringar på trettio sekunder bums och ungefär varenda levande varelse ler.
Vi också!!! Eller ja, alla utom Gwyn tydligen. Igår, när vi sjöng karaoke i köket, grät jag glädjetårar för att jag kände mig så himla lycklig i stunden. I just det ögonblicket fanns inget jag ville ändra på och det kändes som att mitt hjärta liksom sjönk ned i livets fåtölj.
Mitt mående har gått väldigt mycket upp och ner denna vår. I april skrev jag, i mitt och Johannas dokument:
Ena sekunden står jag på tå och rör runt bland molnen, andra ligger jag i fosterställning i en grop i marken så djup att inte en enda strimma dagsljus når ner.
Ingenting händer och allt rubbas.
Jag är bra på att notera det, men dålig på att göra något åt det. Jag vecklar liksom in mig i mig själv, tar dagar på mig att svara på sms, går och lägger mig extra tidigt, ringer mina föräldrar mer och mer sällan. Blir rädd för att skrämma iväg dem jag tycker så mycket om med min oförutsägbarhet. Det är skönt att exams-perioden funkar att använda om ursäkt. Jag måste ju plugga.
Från en dag denna veckan, i anteckningsappen på min mobil:
En gång händer det att det’et infinner sig när jag sitter på biblioteket.
Då biter jag ihop och skriver klart anteckningarna jag håller på med. Slår ihop böckerna jag haft uppe utan att bokmärka sidorna. Packar ihop det’et i en liten brun kappsäck, slänger den över axeln och går.
Jag sicksackar mellan människorna längs både South Bridge och North bridge. Suckar, tyst inombords när grupper tar upp hela trottoaren. Går runt tanten som ramlat och slått i huvudet och som hjälps av två poliser. I hörlurarna dånar min bästa spellista på högsta volym men jag tror att människorna jag går om hör mer av den än jag.
Gatan är full av folk som gläds över solen men inom mig är luften kvav. Som innan sommarens första åskstorm. Jag tackar dock så hjärtligt för att det vädret till ära är socialt accepterat att bära solglasögon. Sålänge dem är på är min bruna kappsäck osynlig. En snäll man släpper förbi mig och jag mumlar cheers. Ler åt en hund som springer före sin ägare mot grinden till hundparken.
I hissen påväg upp spricker sömmarna på kappsäcken.
Kanske är det något som går över. Kanske är det livet. Vem vet. Sålänge jag får fälla en glädjetår någon gång ibland är jag nöjd.
jdfoto 