written – Sida 2

nedplottrat i anteckningsappen

Sådanahär inlägg var ju populära för några månader sedan (och innan dess?) och precis när jag tänkte göra ett själv så publicerade Johanna, min ständiga idétjuv (skyller på telepatin) ett. Men men, här kommer ett urval av det som sparats i anteckningsappen på min mobil. Ord som skrivits ned mellan 2015 och nu, lite huller om buller.

Förresten. På sistone har flera av er sagt att ni tycker om hur jag skriver, att jag skriver. Har alltid tänkt att foto är mitt främsta medium, och det är det ju såklart fortfarande, men det är ändå så himla fint att höra.

Okej let’s go!!! Uppifrån och ner, vänster till höger. Först ut – ett utdrag som jag aktivt skrev ned (inte ens a case of copy-paste här alltså) ur min ekonomibok pga tyckte det var så kul att man gjort så att akronymen för de länder som påverkar euron negativt bildar ordet pigs. Därpå, en kort bussnotering om någon som gestikulerade på bussen. Fetstilt, en insikt jag kvarstår vid än idag. Lite kul dock att den anteckningen är daterad efter första dan av mina IB-exams. Nästa anteckning är från vår studentresa till Barcelona, då jag av någon anledning försökte räkna ut hur mycket sömn jag och mina kompisar fått. Det var inte mycket, men sen var inte poängen med resan att sova bort tiden heller. I november, (vilket är TRE månader sen!!! kan ni fatta) skrev jag ett litet till mina kompisar för det var för högljutt på klubben vi var för att kunna prata.

I mitten av december 2016 satt jag som vanligt på 130:an till skolan en fin vinterdag och älskade livet. Någon månad senare antecknade jag ett citat som jag tyckte var fint efter att ha sett She’s funny that way. En googling säger mig att originalversionen kommer från Cluny Brown, men det visste jag inte då.

Jag skrev några rader första dagen på min studentvecka. Var förväntningsfull, lite rädd, och väldigt lycklig minns jag. Och så antecknade jag recept på banankaka som man kan göra i mikron. Himla bra när man är sötsugen. Vilket jag är typ tre gånger om dan. Från min födelsedag förra året – tillika dagen efter min studentmottagning – har jag en rad jag inte har någon förklaring för. Grät glädetårar den dan vilket inte händer så ofta.

Den elfte februari i år, inte alls länge sedan alltså, var jag upprörd över min förmåga att fästa mig vid folk som inte bryr sig. Från förr finns också insikter jag antecknat, och någons youtube-favoriter som jag tyckte var viktiga att plottra ned. Och ytterliggare en bussfundering från vad jag minns som en fin vårdag.

Längre ned i anteckningsappen finns också en utvärdering av alla Eurovision-låtar typ 2016. Vi skulle betta om topp tio-placeringar och jag tror det är rätt självklart varför jag inte vann. Favoritrad: ”Frans ser nervös ut”. Stackarn. En annan dag för längesedan var jag _ledsen_ deluxe och gjorde det jag är bra på: att inte berätta om det för nån. Och vet ni? Det funkar rätt bra för mig oftast. Minns på långa vägar inte vad jag sörjde just då.

Den äldsta anteckningen på min nuvarande mobil är ett nedsparat fucku-finger. Tänkte att det skulle komma till användning. Det gjorde det aldrig. Men bra att ha ändå ni vet. Sen har vi en av mina favoritanteckningar – den från min studentdag. Hade grandiosa planer på att jag skulle anteckna lite då och då under dagen men det glömdes bort efter 06.56. Lite synd men äh, man kan inte dokumentera allt i livet, visst?

Och sist. En tyst fråga som jag ställde till Kristina i slutet på en lektion när jag inte ville va ensam i väntan på bussen. Hon sa ja.

IB + pluggstress

written

En anonym IB-elev (kram!!! känner instant solidarity med dig!) kommenterade på min årsresumé och undrade om jag kan berätta lite om hur jag hanterade plugget och pluggstressen under IB. Självklart kan jag det! Jag kan inte lova att mina tips funkar för er MEN – de funkade för mig. Sedan har jag insett att jag personligen är ganska stresstålig. Med det menar jag att det krävs mer för att jag ska känna mig stressad men också att jag har lättare för att “snap out of it”. Jag tycker inte att det är så svårt (som jag har förstått att andra tycker) att under en stressig period lägga ifrån mig plugget och slappna av när jag vet att jag behöver det.

här spenderar jag numera det mesta av min pluggtid.

Dessa tips gäller såklart vem som helst som pluggar var som helst och vad som helst, men eftersom jag kan komma att nämna IB-relaterade termer infogar jag här en liten förklaring för er oinvigda (triggerwarning till mina fellow IB-kompisar hehe, läs inte):

[International Baccalaureate (IB) är enligt mig – och många andra – ett av Sveriges bäst högskoleförberedande gymnasieprogram. Det följer en internationell läroplan, undervisningen sker på engelska och varje elev väljer (normalt) sex ämnen, tre på basnivå och tre på högre nivå, som hen läser i två år. De sex två år långa kurserna tentas av genom internal assessments/IAs (uppsatser, labbrapporter, muntliga presentationer) under årens gång och med exams i slutet av det andra (tredje gymnasie-)året.]

Innan jag går in på jag hanterade den pluggstress jag faktiskt kände vill jag slå ett slag för att till varje pris undvika den. Dvs. skjut inte upp saker. Vad du än gör, skjut inte deadlines framför dig. Jag må ha påbörjat en IA tjugofyra timmar före deadline, men jag har aldrig, aldrig (så länge jag inte förträngt det) missat en deadline. Hur? Genom att vara så effektiv jag bara kunnat de stunder jag pluggat. Jag delade med mig av mina bästa tips för ett tag sedan i detta inlägg och folk som kommenterat har bidragit med sina tips, så om ni inte läst det inlägget – gör det! Får du saker gjort i tid under IB känner du dig inte bara mindre stressad då utan slipper också ha saker hängandes efter dig in i revision period, då du kommer ha mycket att göra ändå. Sträva efter det.

I tidigare nämnda inlägg finns också några screenshots från min mobilkalender, där jag själv planerat in vad jag ska plugga under diverse håltimmar. Två tips i ett alltså: utnyttja _varenda_ håltimma och ledig stund du har och planera exakt vad du ska få gjort under den tiden. Tycker själv att pluggstress blir mycket mer påfallande om man behöver sitta länge på kvällarna efter skolan – och tvärtom: får man inte en fantastisk känsla av frihet när man kommer hem och inte behöver sitta med plugg? Av denna anledning vill jag också rekommendera att komma till skolan tidigare och utnyttja alla sovmorgnar du har för att plugga så du kan ha kvällarna lediga till att typ… vila? Umgås med folk? Det är så himla värt det att gå upp några timmar tidigare bara för att kunna ha några timmar ledigt på kvällen.

lianne + våra tomma temuggar efter cirka 3,5 timmars accountancy-plugg häromdan.

På tal om folk! En sak jag verkligen märkt av är att det är JÄTTEVIKTIGT att omge sig av andra människor som också pluggar. Jag hade ett fantastiskt gäng på sex personer som jag pluggade jämte i princip varje dag. Det är motiverande att veta att det finns folk som väntar på en i biblioteket i skolan varje morgon innan lektionerna börjar, människor som förväntar sig att du ska vara där och kämpa som de gör. Sen är det ovärderligt att faktiskt plugga ihop också – man lär sig massor genom att förklara saker för andra.

Plugga så smart du bara kan. När du väl kommer till revision period lär du ha ungefär en månad på dig att repetera ungefär 3,5 terminer x 6 kurser vilket är en gigantisk mängd information och jag skulle nog våga påstå att det är fysiskt omöjligt att repetera allt du (skulle ha) lärt dig. Så: ta reda på vilka kapitel/topics i varje kurs du har sämst koll på. Ta reda på vilka kapitel/topics som oftast kommer på exams. Ta reda på om du kan komma undan med att inte plugga alls på vissa saker beroende på hur pluggen är upplagda. Ofta har du möjlighet att välja mellan olika uppsatsfrågor (så är det i psykologin till exempel!). Gör, utifrån detta, en pluggplan för varje ämne. Planera in massa past exams – jag är relativt säker på att det är vad som hjälpte mig allra mest. Såhär såg min lilla strategiplan ut:

Allt som är överstruket gav jag upp på innan jag ens börjat, haha. Mycket av det som inte är avkryssat gjorde jag men kryssade aldrig av det (till mitt försvar), en del gjorde jag faktiskt aldrig (SJU paper 1 och 2’s i matte? hände aldrig). Det gick bra ändå. Vissa saker gjorde jag tillsammans med kompisar för att dela på bördan – quizlet-listorna för Economics till exempel. De finns att komma åt här om ni är intresserade.

(Också, om någon vill ha: Biology HL sammanfattat i quizlet-listor här och Psychology HL sammanfattat i quizlet-listor här.)

Kom ihåg att det inte finns någon anledning att nöta saker du redan kan. Jag vet själv att jag har lite svårt för detta – jag älskar att göra uppgifter jag kan i matten om och om igen och hatar att försöka mig på de jag inte förstår, till exempel. Lita på att du kan. Kom till freds med tanken att det timmarna innan du går in i examsalen kan kännas som att du har stora luckor i din kunskap och övertala dig själv om att det inte är så. Du har ju koll på läget.

Slutligen! Inse att du kommer behöva offra saker för IB och offra IB för dig själv. En vecka i april åkte min familj utomlands och jag stannade hemma för att plugga. En annan gav jag upp halva mitt plugg till mock exams för att ta ett break och hänga med till östkusten. Och mitt emellan mina exams åkte jag på dagsutflykt för att kolla på BLOMMOR? Det går över och det blir bra till slut och det finns ingen anledning att bränna ut sig själv om det går att inte göra det. Tillåt dig själv att ta ledigt och lämna alla böcker i skolan över en helg. Ät bra och sov mycket och såntdär. Du är alltid värd mer än din prestation MEN man mår i efterhand alltid bäst av att göra sitt bästa. Till de som är inne på sista terminen av IB nu: lycka till!

Vad är era bästa tips för att hantera pluggstress?

flera kilometer briljanta ord to be

written

i mars i år startade jag och min vän johanna ett dokument på google drive – ett såntdär två personer kan skriva på samtidigt, ni vet. idén hade vi plockat upp från flora, och dokumentet döptes till flera kilometer briljanta ord to be. än är det väl kanske inte flera kilometer ord skrivna, men dokumentet är fortfarande högst levande, och då har det ändå gått mer än ett halvår.

en dag i januari skrev jag att jag vill vara mer personlig här på bloggen, och i linje med detta tänkte jag dela med mig lite av det som skrivits från min sida i FKBOTB. det är mestadels tankar som inte fått plats någon annanstans, ögonblick av self-pity och upprymdhet och sådant som jag velat berätta för johanna men vetat att jag bättre formulerar i skrift.

Mars

Mamma steker hamburgare på övervåningen fastän klockan är flera timmar efter middagstid och jag räknar ut att jag har två sidor biologianteckningar kvar att knappa in i datorn. T o t a l t.

Efter middagen försöker jag dra upp pappa ur soffan och när hela schäslongen glider med som en förlängning av armen jag drar i kiknar vi båda av skratt. Jag glider ned på golvet och skrattar och skrattar och skrattar och sen skrattar jag plötsligt inte längre för den senaste tiden har jag gått runt med en liten vandal i hjärnan. En som säger att nu är det sista gången

för detta

sista gången du lyssnar till oljan fräsa

det är sista gången du trycker enter

sista gången du hör dem diskutera tennisträningar och klaga på ketchuppölar på bordet

sista gången du får magknip av skratt

sista gången hunden tassar mellan fyra stolar under bordet

sista gången för detta.

Det är inte sista gången och det är inte det att jag inte vill att det ska vara sista gången

jag är bara dålig på sista gånger

bra på att tänka detta ska jag minnas

dålig på att minnas det

bra på att lova mig själva att arkivera ögonblicket under ”positivt” i hjärnan

dålig på att göra det

jävligt bra på att fästa mig vid människor platser tillstånd situationer känslor klädesplagg växter böcker men det känns inte som så mycket att skryta om när jag är dålig på att släppa det som inte klär mig längre

* * *

Jag drömde om honom inatt. Skickade honom ett meddelande, skrev att jag tyckte att han var klok, smart, duktig. Formulerade det, avsiktligt, så att det lät som om jag vill ha tillbaka honom.

”Vad ska jag göra av dig?” svarade han.

Varmvattnet är slut och jag får duscha i ljummet vatten. Sådär ljummet som inte duger till att dricka eller duscha eller ens bada i på sommaren. Sådär ljummet som bara duger i sjön på vårens första dopp. Så tankspridd att när blicken faller på rakhyveln blir jag rädd för att göra något dumt [obs red.anm. typ raka av mig ögonbrynen] bara för att jag är för upptagen med att fånga mina morgonpigga tankar och be dem sätta sig ner i båten.

Tar min järntablett, sväljer min spenat utan att känna smaken. Järn är hårt och starkt, järn smälter inte av solsken. Inte jag heller. Men jag tror jag rostar av regn.

April

Morgnarna alltså.

Går upp sex, låter morgonen gå av sig själv. Dubbelespresson lägger sig tillrätta i magen och sex timmars sömn blir åtta. Drar på mig gummistövlarna. De jag tänkt putsa rent från vägdammet i typ två veckor nu. Springer till bussen med en banan i fickan, ler mot människor på busshållplatsen och försöker minnas om jag kom ihåg att smeta bort mascarafläcken från ögonlocket eller inte.

Kommer fram, går direkt upp för trappan och kikar in i tysta. Hela rummet är en schackbräda av sol. Jag tar min plats i hörnet och rycks in i spelet.

Morgnarna. De som bara kommer levas i några veckor till. Jag är nöjd med dem.

* * *

Det kanske är lösningen?

Glömma

* * *

Oj. La huvudet på kudden, slöt ögonen och hörde någon ropa ”andas andas ANDAS!!!” med panik i rösten.

Det tystnade när jag lyfte huvudet från kudden.

Jag kanske klämde någon.

Förlåt.

* * *

Hittade en låst anteckning på min dator. Låser upp den nu. Från den tionde oktober tvåtusensexton klockan tjugotre och fyrtiosju:

jag tror jag har låg självbevarelsedrift.

jag går hem till snubbar jag inte känner och lagar mat med dem. åt dem. snubbar med rostiga cyklar, gympadojor och pigga ögon. jag blundar litegrann för saker som borde få mig att rynka på näsan, vända mig om, slänga med håret och gå därifrån. jag går till skogen med snubbar jag inte känner. jag serverar mitt hjärta på silverfat till snubbar jag inte känner, alldeles för tidigt, utan att de beställt det och utan att själv veta varför.

sen ligger jag där igen. saknar uppfattning om det är täcket som är stort och jag som är liten eller om det är täcket som är litet och jag som är stor. jag gråter inte. det är för aktivt.

Maj

Det är första söndagen i maj idag och jag tänker på hur det i mitt liv aldrig har varit tanken som räknas.

Juni

Kommer du inte bli rastlös och deppig av att göra ingenting hela sommaren?

Frågade han

Nej

Det kommer jag inte.

Jag ska fylla varje dag med frukost lunch och middag

Med ord och bilder och höga noter

Med leenden och skratt, med bultande hjärtslag

Med lukten av gräs och iskallt sjövatten och blåmärken på mina ben

Ärligt talat är jag inte det minsta orolig.

Augusti

Är det inte

—

hur något som varit utanför ens liv så pass länge

Som inte tagit mer plats än någon enstaka dröm, en hälsning någon gång ibland och en blick i förbigående

Kan komma tillbaka in i ens liv igen

Huvudstupa

Med en sådan kraft som gör en knäsvag och fumlig

Göra så att tillvaron hamnar snett ögonblickligen

Och vattenpasset tappas bort

Till och med få ångesten att skifta

Jag önskar jag visste bättre.

* * *

Det är sista dagen i augusti. Jag öppnar fönstret så jag kan höra regnets mjuka smatter och jämna brus tydligare. Lyssnar. Tänker: imorgon vaknar jag upp igen, och kan jag egentligen vara lyckligare?

* * *

Jag går planlöst gata upp och gata ner. Svänger höger, vänster, ibland två gånger åt samma håll för att inte råka gå för långt bort. Jag går mitt på gatan trots att hörlurarna är i och volymen är två steg ifrån max. Går på gatorna där lamporna slutat lysa. Det är mina gator. Ingenting här skrämmer mig.

Minns du?

Frågar jag.

Du minns.

Det får mig att le mot hela världen fast ingen ser.

Du minns mer än mig, till och med.

Jag trodde inte att du kom ihåg.

Vågade kanske inte tro.

Mellan lyktstolparna på en av gatorna där lamporna faktiskt lyser sträcker jag ut armen och plockar kalla regndroppar från träden. Låter dem rinna ner innanför jackärmen.

September

Jag sluter tusentals deals och målar upp små gulliga planer i mitt huvud så jag kan se det framför mig när jag lägger mig på rygg och blundar och ändå vet jag att när jag öppnar ögonen och säger godmorgon hej jag har inte saknat dig till verkligheten så blir alla de planerna små meningslösa fantasier för folk suger och ingen orkar egentligen anstränga sig. Inte jag heller.

* * *

Toppen av Arthur’s Seat döljs av ett moln och ett tjutande ljud, kanske från en backande lastbil, hörs då och då från gatan nedanför mitt fönster, den som aldrig tycks bli klar. Från min byggnad är det tyst – ingen av mina flatmates skramlar ännu i köket och från korridoren hörs inte ett ljud.

Det är en annan sorts morgon här. Jag dricker te istället för kaffe och tar allt som oftast med någon jag lärt känna under mina två veckor här istället för själv. Jag har i princip övergett kall frukostmat, liksom att kolla väderprognosen, och istället för att ha nyhetsmorgon som frukostunderhållning läser jag någon av artiklarna på min reading list. I mitt egna tysta rum.

Men morgnarna här, de nya, de är sådana som jag gärna vänjer mig vid.

lördagsbrus

written

status: jag pendlar mellan soffan och sängen och äter nävar med polly som min lillebror köpte till mig för sina pant-pengar (<3), i gårdagens tofs och mjukiskläder fast vi ska ha gäster över på middag alldeles snart.

jag har bakat äppelpaj idag. receptet är samma som detta fast med äpplen istället för rabarber som man vänder i kanel och socker och utan potatismjöl. och så har jag fört över pepptalk som jag fick i form av ljudfiler från min bästa vän som artonårspresent till mobilen. på måndag återvänder jag till de äckelgula korridorerna på bilden nedan, så jag tror att jag kommer behöva lite pepptalk i hörlurarna.

förlåt men detta måste va världshistoriens kortaste sommarlov? jag vet att det i dagar har varit till och med längre än vanligt, men det känns som om det knappt hållt på i en vecka. juli har bara f ö r s v u n n i t – förvisso jobbade jag hela månaden men jag har knappt något minne av det? alert alert tiden tog en existenspaus i juli!!! nä, okej, att sommaren är kort är ju livets klyscha.

jag drar en annan istället. häromdan när jag uppdaterade mamma om mitt och johannas projekt drog hon till med ”ta inte ut lyckan i förskott”, och menade att vi inte har exakt allt färdigt än. jag har tänkt på det sen dess. och hoppats lite mindre. faktum är att jag hatar att bli besviken. det är den värsta känslan jag vet. den värsta versionen av den känslan, det är när det är sig själv man är besviken på. när man inte klarar något man trott att man skulle klara. när man inser att inte ens det dög jag till. men egentligen! på vilket sätt är det farligt att ta ut lyckan i förskott? är det möjligt att glädjas för mycket i livet? för okej om allt fallerar (för tydlighetens skull: jag pratar i generella termer nu. vår vernissage är jag rätt säker på kommer gå suveränt), okej om det blir världens fiasko – då har jag väl fortfarande utvunnit lite mer glädje ur saken genom att tillåta mig att ta ut lyckan i förskott och hoppas, hoppas för fullt, än om jag inte hade gjort det.

nä hörrni, nu ska jag glädjas åt allt i förskott. det kan ju faktiskt vara min enda chans att göra det, och jag tror det blir bättre så.

puss

tre anledningar till att jag inte kan somna

written

chokladen på glass

häromdan, medan jag nöjt utbredd i soffan åt min lilla daimstrut, kom jag att tänka på hur olikt chokladöverdraget på glass smakar vanlig choklad. dessutom brukar kolaglass på pinne eller i strut ha någon sorts kola-chokladöverdrag (fast det är inte choklad! det är chokladkonsistens men smakar gräddkola) som är helt fantastiskt god. varför finns inte dessa chokladsorter att köpa som chokladkakor? personligen anser jag att detta är ett stort samhällsproblem… men också en bra affärsidé! vill bli provsmakare om (när) den förverkligas

bidrottningar

av livet (eller var det ett program på svt2?) har jag lärt mig att det finns bisamhällen, och i varje bisamhälle finns det en drottning som inte gör annat än a) matas b) parar sig och c) lägger en jäkla massa ägg. de flesta av äggen blir arbetsbin alternativt drönare (jag har läst på) men vissa ägg utvecklas till bidrottningar som då antingen dödar den nuvarande bidrottningen och tar över kungadömet, flyger iväg, med någon drönarprins kanske, och skapar sitt egna bisamhälle (?) eller helt enkelt tar över när bidrottningen som fött dem dör. men vad är det som gör att vissa bin blir bidrottningar och att de föds så pass sällan som de gör? hur funkar det rent biologiskt? har bin, istället för sexkromosomer som avgör människors biologiska kön, kromosompar som styr om de är drönare, arbetsbin eller bidrottningar? ni måste hålla med mig om att detta är sjukt intressant och tänkvärt

raka vägar

har ni åkt flygplan? det förutsätter jag att ni har. då har ni sett sprikraka vägar. alltså vägar som inte är ett dugg böjda, utan bara går rakt över/genom/under allt (detta får mig för övrigt att tänka på denhär filmscenen… sorgligaste). hur bygger man sådan vägar? hur får man de raka? spänner man ut ett snöre som man bygger vägen utefter? för jag tänker att om man bara börjar bygga och *siktar* rakt, så kommer man, så småningom och gradvis, att börja svänga?

anonyma tvkockarnas februariträff

written

hellu bloggen!! häromdan fick jag jättelust att baka chocolate chip cookies. oj! förlåt, jag menar äta chocolate chip cookies. sånna man köper är inge goda tycker jag, så då kan man lägga ned någon timme på att baka själv. plus det är ju kul!!!

*stolar i en ring i något rum med kala grå väggar och grått lineoleumgolv i såntdär spräckligt mönster så man ej ska se att det inte blivit skurat på månader och år*

”hej allihopa. mitt namn är joré, jag är sjutton år, och ibland… ibland…ungefär varje gång jag lagar mat eller bakar… så låtsas jag är en känd tvkock och leder mitt egna matlagningsprogram.”

nej men det är sant? jag har alltid gjort det och tycker det är orimligt underhållande?? får känna mig c00l i köket – vilket jag sällan gör annars p.g.a. är verkligen inte bra på att laga mat. förresten är mina matlagningsprogram alltid på engelska. era då? 🙂

på tal om engelska. ni vet när man har förlorat ett argument och kommer på GENIALA comebacks efteråt, alternativt förbereder sig själv inför en situation då man kanske eventuellt möjligtvis kommer behöva argumentera för någonting, så man funderar ut argument och spelar upp ett scenario i tanken? (förutsätter att ni känner igen er i denna situation för vem gör inte, let’s be honest here). jag gör det på engelska med. av någon anledning har jag 7kt mycket pondus och får alla mina idéer, förslag och åsikter att låta briljanta när jag argumenterar på engelska? *pratar engelska och förvandlas till obama* synd att detta bara är i tanken.

på tal om att argumentera!!! (wow detta inlägget skulle handla om kakor men spårar ut totalt). i typ sjuan hade vi en debatt på SO:n, där halva klassen skulle argumentera mot och halva klassen för abort i ett speciellt fall. minns inte vilken halva jag var i, men jag blev så uppeldad av debatten och spottade ur mig snillrika argument ett efter och var allmänt kickass. var då kanske inte den mest högljudda ungen i klassen (är väl inte det nu heller), men efter lektionen kom en klasskompis fram till mig och ba ”joré!!! vad hände där?? du var typ arg, nästan lite läskigt”. reagerade inte då (möjligtvis ett blygsamt skratt från goodgirl impersonated) men när jag tänker på det nu… vad sjutton menade han och vad ville han få fram med att säga det? att jag skulle tagga ner? nähädu lilla vän

om guldgetingar

written

hallå bloggen!! ber om ursäkt för den väldigt sporadiska uppdateringen. jag har massa att göra och ingen tiiiid. men det har ni hört innan. hur som helst – jag lever och frodas på en diet bestående av pepparkakor och kristyr och tar promenader i den frostbitna och alldeles grå skogen vid mitt hus trots tidsbristen. mår fint, ifall ni undrar. har inte stött på någon älg heller, ifall ni undrar.

i torsdags stod jag, förmodligen för sista gången på ett tag, bakom kassan på erikshjälpens secondhand i stan, där jag varit voluntär sen i september. då fick jag träffa min kanske roligaste kund hittills.

”det är svårt att hitta någon som anser att meningen med livet är att jobba hårt och dö i förtid med mycket pengar på banken. ändå är det vad många sysslar med.” pikade han mannen som stod framför honom i kön och hade bråttom hem till malmö pga ett tidigt möte nästa dag.

”vet du vad det vanligaste målet är?” frågade han mig sen. det visste jag inte. man ska ju inte veta. ”klagomålet” sa han. det är nog sant, vid närmare eftertanke. inledde ju till och med detta inlägg med att klaga?? som det kan gå.

och han bjöd på fler sanningar minsann! ”på en gödselstack kan man få en hel del att växa, men på en ädelsten växer ingenting.” sa han lågmält till mig och kollade på kunden bredvid som provade smycken. själv ville han kolla på slipsnålar men vi hade inga. när han kollade bland broscherna fastnade han för en i form av en guldig geting. ”är den inte lite kvinnlig?” sa han, ”jag vill inte känna mig kvinnlig”. ”jag har känt mig kvinnlig hela mitt liv och jag tycker då det funkat ganska bra” sa jag. SÄLJARSKILLS ON TOP.

kan också vara så att han köpte broschen för att jag gissade rätt på hans nästa gåta. ”ett ord på fyra bokstäver blir sju om du tar bort en?”… ”SJUK!!” ropade jag efter några sekunders betänketid. det hade han inte väntat sig.

när han betalat bad han mig klippa bort prislappen och satte på sig broschen direkt. ”visste du att om humlan själv visste hur stor den var skulle den i princip inte kunna flyga?” sa han. det visste jag inte, erkände jag. vid det här laget hade han stått vid disken i närmare en kvart och insåg nog själv att han var tvungen att gå. han frågade om han fick läsa upp en dikt för mig och jag sa att det fick han väl. det var en fin dikt, men den fastnade inte på minnet, mest för att jag var distraherad av kön som bildades efter honom. ”det är sex gånger farligare att köra bil på natten än på dagen” varnade han mig sen, och gick.

underhållningsvärdet på allt detta var väl i höjd med en ”10 things you didn’t know”-video på youtube, men sånt brukar ju faktiskt underhålla mig rätt bra. plus att detta var ju in real life?? älskade det!! blir dessutom orimligt imponerad av folk som är som vandrande böcker. jag brukar inte ens lyckas memorera ett telefonnummer.

om verkligheter

written

Klockan är 22.13 och jag sitter längst fram i en buss som befinner sig i mittenfilen av en fransk trefilig motorväg någonstans mellan flygplatsen och Paris. Busschauffören lyssnar till en början på något som jag skulle vilja kalla fransk jazz men det övergår snart i någon riktigt dålig fransk poplåt och jag koncentrerar mig istället på områdets avsaknad av höjdskillnader och ljudet av bussens facinerande vindrutetorkare.

Detta händer varje gång jag åker utomlands. Jag blir… sorgsen? Modfälld? Nere? Nej, mest fundersam kanske. Inte för att jag saknar hemma, det finns få saker som jag gillar som att resa, fly från vardagen, frångå rutiner och upptäcka nya ställen. Utan för att jag varje gång inser på nytt att världen är så mycket större, så mycket mer. Det finns så många fler verkligheter än det som är verklighet för mig. Det finns människor vars verklighet är att de aldrig får åka på den trefiliga motorvägen mellan flygplatsen och Paris och det finns människor vars enda verklighet är att köra bussen på denna trefiliga motorväg dag ut och dag in. Det finns människor som inte kan föreställa sig en buss eftersom något sådant aldrig varit, och inte kommer vara, en del av deras verklighet.

Ett bra tag senare är bussen framme i ett Paris upplyst av neonskyltar och gatulampor och precis som varje gång förbereder jag mig på att låta tankarna lösas upp och försvinna för denna gång när jag stiger av bussen. Det sista jag tänker är att jag, busschauffören och mannen som ligger och sover på en fläckig madrass utanför bussterminalen aldrig kommer att ha samma verklighet och jag önskar att de kunde vara lika glada för det som jag. Världen är alldeles för stor, alldeles för mycket, för att det ska funka.