jdfoto

Klockan är 22.13 och jag sitter längst fram i en buss som befinner sig i mittenfilen av en fransk trefilig motorväg någonstans mellan flygplatsen och Paris.  Busschauffören lyssnar till en början på något som jag skulle vilja kalla fransk jazz men det övergår snart i någon riktigt dålig fransk poplåt och jag koncentrerar mig istället på områdets avsaknad av höjdskillnader och ljudet av bussens facinerande vindrutetorkare.

Detta händer varje gång jag åker utomlands. Jag blir… sorgsen? Modfälld? Nere? Nej, mest fundersam kanske. Inte för att jag saknar hemma, det finns få saker som jag gillar som att resa, fly från vardagen, frångå rutiner och upptäcka nya ställen. Utan för att jag varje gång inser på nytt att världen är så mycket större, så mycket mer. Det finns så många fler verkligheter än det som är verklighet för mig. Det finns människor vars verklighet är att de aldrig får åka på den trefiliga motorvägen mellan flygplatsen och Paris och det finns människor vars enda verklighet är att köra bussen på denna trefiliga motorväg dag ut och dag in. Det finns människor som inte kan föreställa sig en buss eftersom något sådant aldrig varit, och inte kommer vara, en del av deras verklighet.

Ett bra tag senare är bussen framme i ett Paris upplyst av neonskyltar och gatulampor och precis som varje gång förbereder jag mig på att låta tankarna lösas upp och försvinna för denna gång när jag stiger av bussen. Det sista jag tänker är att jag, busschauffören och mannen som ligger och sover på en fläckig madrass utanför bussterminalen aldrig kommer att ha samma verklighet och jag önskar att de kunde vara lika glada för det som jag. Världen är alldeles för stor, alldeles för mycket, för att det ska funka.