Hej på er! glad påsk! det har ju varit tyst här på sistone men nu tyckte jag att det var dags att återuppstå. som jesus. ja ni fattar.
jag har inte mycket att berätta (och det jag har att berätta står i ett inlägg i mina utkast, som jag inte har lust att skriva klart just nu). Men jag har dekorerat påskägg iallafall. Med corona-tema! hehe
Försöker samla på mig flaskor i kul former å färger att ha som vaser/ljusstakar (ja men förlÅT mig för att jag är arketypisk student då!!!) men har bara funnit två jag gillar än så länge så irn bru flaskan agerar tillfällig platshållare. och så coronan såklart, för den behöver ju allt stöd den kan få just nu.
Jag låter lägenhetsdörren smälla igen för det finns ingen att väcka. När jag kommer ner på gatan är luften jag inandas det absolut varmaste den varit i år och det värker i hjärtmuskeln av att gatorna, som klockan tio en sådan fin fredagsmorgon som denna brukar vara fyllda av folk som tagit långhelg är helt tomma. Har de sopat? Jag vet inte. Jag går förbi stadsbiblioteket – ”closed until further notice” i versaler står det på inplastade pappersblad som bundits fast på grindarna.
Jag befinner mig i ett sånt jävla limbo [här googlar jag ordet för att försäkra mig om att det betyder vad jag tror det betyder, en vana jag haft sedan jag började jonglera tre språk i min vardag. På en blogg från bloggarnas guldålder finner jag en kommentar från 2006, lämnad av en Karin:
”Måste erkänna att jag aldrig riktigt vågat mig på limbo, att använda det alltså. En god vän gör det och jag har aldrig fattat vad det innebär för henne, men jag tror iofs att det har med frånvaro att göra. Frånvaro av allt. Lust, glädje, ilska – riktning.”
Just nu känns som ett ypperligt tillfälle att använda sig av ordet limbo. Jag är Karins goda vän.]
Jag möts av vägarbetare på gatan. De har köpt sausage rolls från Greggs som de äter medan de går och de pratar och skojar med varandra som om världen inte är på väg att gå under. Det är den ju ”iofs” (Karin, 2006) inte heller. Tvärtom verkar The Council ha beordrat vartenda vägarbete som stod i planerna att bli påbörjat omedelbart, vilket ju är logiskt med tanke på att gatorna är filmiskt tomma på både folk och bilar. Jag koncentrerar mig på vägarbetarnas neonorange hjälmar och låtsas att tårarna som väller över tårlinjen är på grund av den starka solen.
Sommarens planer var nästan fastställda och jag kunde räkna på (förvisso båda) händernas fingrar hur många deadlines jag hade kvar innan jag skulle få grilla i the Meadows med alla mina vänner, åka till stranden, flytta till en ny lägenhet, åka hem och hälsa på min familj och påbörja nästa steg i min karriär. För en gångs skull, då varenda vår sedan jag slutade gymnasiet har bestått av kontinuerlig ångest kring vad för roll den kommande sommaren ska spela i mitt liv (och jag i den), såg allt lovande ut. En vecka senare har nästintill alla mina vänner flytt det som är min stad, stängda gränser innebär att jag kan åka men inte komma tillbaka på oklar tid, den kanske djupaste och mest komplicerade ekonomiska krisen *någonsin* står framför oss, och ljuset i tunneln som jag såg efter att ha känt mig som bränt bottenskrap ett bra tag har släckts. Until further notice är tunneln kolsvart: varsågod och välj om du vill backa eller fortsätta framåt.
Kafé efter kafé och butik efter butik längs min väg till universitetsbiblioteket (som håller öppet av plikt till de som betalar tusentals kronor per år för sin universitetsutbildning) är stängda. En ensam frisör sitter i frisörstolen på sin egen frisörsalong och läser på mobilen. ”We’ll reopen as soon as we can” står det på en lapp. Tidsramen för allt som händer nu är så oklar. De som lämnat staden föreställer sig någon slags lockdown i månader, skräckslagna av ”en kompis kompis som känner någon i militären som sagt x och y”. Det är svårt att inte bli påverkad av deras panik. Jag tror att det som händer här nu, denna panikslagna självevakuering som gör att samhället känns som om någon tryckt på paus (⏸) kommer hålla i sig ett par veckor och att allt sedan långsamt kommer att återgå till hur det brukade vara (fast värre, svårare, jobbigare).
”Det är svåra tider nu” säger folk och när jag ser andra människor kämpa känner jag mig bara korkad. Mitt liv är enkelt just nu: det handlar om att skapa rutiner i en vardag som mer eller mindre fallit samman, bädda sängen om morgnarna, skriva mina kursarbeten, handla mat och tvätta händerna. Det är osäkerheten inför framtiden, där den enda övergripande prognosen är att det blir sämre än vi tror som gör att jag gråter och snörvlar på biblioteket och de fem andra människorna i denna enorma byggnad tror att jag är sjuk i ett virus jag naivt nog inte ens är rädd för (för att jag själv är frisk och dessutom privilegierad nog att att de allra flesta jag bryr mig om inte kommer drabbas särskilt hemskt av det om alls).
Nä, jag vet inte. Jag kommer ingenstans med det här, jag har tappat allt hopp bara och medan jag vet vad jag ska göra av mig själv så… vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. Egentligen skulle detta vara ett inlägg om allt fint vardagligt och extra kul jag hittat på den senaste tiden, men det blev inte av för jag klarade inte av att se på bilderna.
godmorgon! häromdagen hade jag städat och var uppe och åt frukost i väldigt god tid – två saker som händer sällan var för sig men ännu mer sällan i kombination. då kom jag att tänka på att jag ju fortfarande inte visat hur jag bor nu för tiden! och snart flyttar jag härifrån igen! så kan vi ju inte ha det! så låt oss titta lite på halva rummet iallafall.
jag hyr min lägenhet möblerad och har därmed en klassisk studentboende i edinburgh-byrå från gud vet vilket årtionde som innehåller nästan alla mina kläder + smink. hatar den inte lika mycket längre som jag gjorde i början (om ni klickat på länken ovan kan ni se att jag hade en liknande förra året, hehe) för den slukar ju rätt mycket innehåll ändå. och så är den robust och stadig och fungerar som nattbord och avslastningsbord och ja det mesta egentligen!
det svartvita rutiga som hänger på vägen är en hårdmjuk plastgrej (vinyl?) som jag fyndade gratis via en facebookgrupp! funkar utmärkt att skriva på med vit penna och klistra grejer på. var dock en mardröm att hänga upp p.g.a. allt jag hade att använda mig av var tavelnålar (och en träslev som fick agera hammare!) och väggen den hänger på är typ betongvägg.
Denna otroliga bukett (och de två andra) har jag fått av Zak. Så bortskämd med blommor att jag har tRE buketter på mitt rum på en och samma gång har jag inte varit sen studenten. Om ni kollar noga på bilden ovan ser ni också mitt hemmagjorda nattduksbord bestående av en IKEA-låda och en silverbricka!! hehe toppen med en stor tom låda där man bara kan slänga i saker för att aldrig se dem igen :))
Och eftersom frukostbrickan fyller nattduksbords-funktion äter jag frulle direkt på sängen och spiller såvida te på mina vita lakan nästan varje morgon!
Tror förresten inte jag berättat om min nya frukostupptäckt: crumpets med smör och ost på som man grillat i ugnen några minuter. Så gott att det inte går att beskriva i ord. Jag hade gärna ätit typ fem varje morgon men då hade förmodligen mina hjärtkärl exploderat av fettprocenten…
Sådetså! Här är min säng med kuddfodralen jag haft i en halv evighet. Här sover jag gott vissa nätter och spenderar många timmar gråtandes i andra, men det vet ni ju redan. puss
Häromdagen promenerade jag hem under solnedgången efter att ha varit och lämnat in papper på ett ställe där jag fått praktikplats till sommarn (ja, ni hörde rätt!!! er favorittjej har äntligen hittat något!). Edinburgh var sitt finaste jag, med blålila himmel och varm gatubelysning. Jag stannade för att knäppa bilder varannan meter och funderade på det faktum att jag bott här i snart tre år och ändå kan tänka *HELVETE vad fin denhär gatan är* som om det är första gången jag ser den.
Jag älskar ju denna staden. Jag älskar att känna mig så säker i den som jag gör, oavsett vilken tid på dygnet det är. Jag älskar att jag kan upptäcka okända bakgator och gränder i gamla stan trots att det känns som om jag kan dessa kvarter utan och innan. Jag älskar att vara den som förklarar för turisten på gatan att detta är en stad med våningar, och trots att google maps visar att restaurangen ska vara här, så är den inte här, ja haha precis, ja men jo det är lite lustigt, svårt att veta om man inte är härifrån ja. Jag älskar hur det, nästan alltid, är soligt på morgnarna trots att det, nästan alltid, regnar senare på dagen. Jag älskar den hemlösa mannen som ler mot mig på gatan varje onsdag, torsdag och fredagsmorgon på min väg till just de föreläsningarna som jag har de dagarna.
Och tur är väl det. För om allt går som det ska jag stanna här nästan hela sommaren. Hoppas jag inte tröttnar.
Rubriken till detta inlägg är clickbait för alla som känner mig. För faktum är att jag är väldigt, väldigt medelmåttig på att laga mat – jag lagar cirka tre rätter på repeat och nöjer mig med det.
Men! Minns ni för ett tag sedan när fyllde i en lista om träning. Och en lista om romantik. Grejer som inte alls är min grej liksom? Det var kul tyckte jag, och om jag inte minns fel så tyckte ni det också. Så vi kör igen tycker jag! Med en lista om matlagning. Som, till min mammas stora fasa och besvikelse, inte alls är min grej. Denna lista har jag förresten snott rakt av från Sandra!
Hej Joré, tack för att jag får hälsa på i ditt kök!
Bra försök! Men det får du inte. Faktum är att mitt kök i min nuvarande studentlägenhet är cirka 2 kvadratmeter stort och har möss boendes under diskbänken. Diskbänkarna är oftast täcka av (förvisso ofta ren) disk som ingen orkar plocka in i skåpen. Dessutom har vi ett minikylskåp, ja ni vet ett såntdär som finns på hotellrum som vi delar tre personer på. Kanske är det inte så konstigt att jag inte tycker matlagning är så kul.
Har du ordning i dina lådor?
Mmnja. I och med att vi som sagt är tre personer som delar på ett litet kök och vi har våra egna matvaror och vissa köksredskap är det väl kanske inte sådan ordning som jag skulle vilja att det var. Till exempel delar mina havregryn och ris och pasta låda med bakplåtspapper och multivitaminer och en och annan kniv. Däremot är det fortfarande relativt ordningsamt för öppnar man min flatmate Emilys skåp så finner man hennes pass liggandes jämte en potatis och en högtalare så… jag får nog svara ja på denna fråga.
Har du någon favoritgrej?
Min osthyvel kanske? Johanna flög hit den när hon kom för att hälsa på (hon kontaktade till och med flygbolaget innan för att försäkra sig om att det är okej att frakta en osthyvel i handbagaget, är det inte riktig vänskap så vet jag inte vad!!!). Att man asbolut inte kan hyvla den enda sortens ost man egentligen kan köpa i matbutiker i Skottland… det behöver vi inte prata om. Hyvlar allt jag kan!
Vad är det bästa med ditt kök?
Att det genererar otroligt mycket värme när man lagar mat – väldigt användbart när man försöker spara pengar på elen (att ha elementen på i min nuvarande lägenhet är som att råna sig själv på pengar). Plus att spisen blir varm när man har ugnen på. Inbillar mig att det är ett otroligt energismart kök vi har!
Hur är du när du lagar mat?
Förvirrad!!! Nä, okej, jag är inte helt inkompetent. Jag saknar bara dendär intuitiva känslan som vissa har för matlagning. Och så älskar jag att fuska och improvisera. Som ni förstår, blir resultatet av den kombinationen inte alltid särskilt gott. Exempelvis skruvar jag mer än gärna upp temperaturen i ugnen om jag är hungrig och vill ha mat snabbare trots att maten jag lagar kräver en viss (lägre) temperatur.
Min paradrätt! The Hot Cheese Sandwich. Här i en lyxigare version med tomat på.
Laga mat i grupp eller själv?
Att någon annan lagar mat åt mig! Nä men föredrar absolut att laga mat i grupp! Om någon säger till mig vad jag ska göra så gör jag det bäst jag kan. Och jag tycker nog det är en ganska kul social aktivitet ändå? Hoppas på att jag kommer laga massa mat ihop med mina flatmates nästa år när vi (förhoppningsvis) har större kök!
Följer du recept?
De få gångerna jag vill laga någonting utanför min matlagningsrepertoar (som är otroligt liten) så ja! Sist jag följde ett recept för matlagning lagade jag en grönkålssallad som som helt rubbade min stackars magsäck ur balans pga så pass ovan vid grönsaker, hoppsan.
Vem har lärt dig laga mat?
Har mina föräldrar att tacka för att jag är kapabel till att mata mig själv! Hade jag velat lära mig hade jag kunnat lära mig så mycket mer från min mamma för hon är fantastiskt bra på att laga mat men… ja jag blev väl som jag blev antar jag.
Pasta å köttfärssås kan jag väl laga ändå
Vad är din åsikt om matlagning?
Jag vill inte att ni ska missuppfatta hela min person från denna något cyniska lista! Jag älskar mat. Något otroligt!!! Älskar fyndiga matkombinationer och uttänkta rätter. Är bara dålig på att laga mat, och har väl kanske inte de bästa förutsättningarna för att göra det kul heller. Annars tycker jag också att det är otroligt sexigt med folk som kan laga mat!
Vad ska du laga idag?
Idag ska jag inte laga någonting – Zak lagade frukost till mig och sen for vi till Glasgow på spontantripp! Skönt va.
Bild från när jag lagade en typisk litauisk påskrätt!
Leith docks en kväll när jag och Zak promenerade hela vägen till kusten för att käka på en förvånande lyxig fish and chips-restaurang!!!
En sak som så typiskt representerar mitt mående på sistone är bristen på nya bilder. Jag har fotat så lite att till och med kamerarullen i telefonen känns fattig i jämförelse med tidigare år.
Men allt har inte varit bu eller bä och några saker har dokumenterats. Till exempel att jag fyndat en ny alldeles perfekt trenchcoat på loppis för tolv ynka pund.
Tyckte också kvittot var gulligt hehe your receipt thank you call again
Jag som säger bä trots fynd p.g.a. alldeles för kallt att ha på sig sagda fynd :(((
(vad SNYGGA vänner jag har ) (också sjukt grönt gräs i bakgrunden vilket är en synvilla vill jag säga för så grönt är det verkligen inte. inte ens på andra sidan staketet!!!)
Och så har det varit semmeldagar på Söderberg (alltså det svenska fiket vi har här i Edinburgh) och min telefon kan vittna om att jag har tvingat alla jag vet att äta semla! Thea och Kirsty tyckte älskade det och Zak tyckte mandelmassan smakade för mycket marsipan så nu är han portad från svea rike. Nåväl!
Min telefon har fått i uppgift att väcka mig tidigt ibland för att väga upp för de dagar jag inte kunnat förmå mig att ta mig ur sängen alls (för sådana dagar har inte varit bristvara den senaste månaden). Älskar krispiga kyliga nyvakna Edinburgh en vintermorgon, det är det kanske det bästa Edinburgh jag vet efter varm härlig sommar-Edinburgh.
Min telefon har sett imma på fönstrena!!! Kan man skriva dumma saker på så att turisterna som går förbi och kollar upp kan läsa. Och dubbla täcken i sängen pga något annat vore tortyr, så kallt är det.
En dag hade jag på mig dessa örhängen i form av små guldiga gubbar som jag snott från mammas byrålåda hemma och en tjej som satt flera rader bakom mig på en workshop kom fram och knackade mig på axeln och frågade vart jag köpt dem. Kunde inte svara på hennes fråga men blev glad!!!
En annan dag bakade jag och Zak en såkallad lemon drizzle cake!! Den blev jättegod och vi åt upp hela inom 24 timmar. Klicka här för recept (ps den blir inte jättesnygg om man inte dekorerar den så den fick min telefon inte se den men det är ju smaken som räknas).
Min telefon har sett djur på zoo! På Zaks önskemål, och för att jag aldrig varit (på Edinburghs zoo, alltså). Pelikanerna såg ut att frysa. Inte är väl detta deras klimat?
Något fult som blev fint i mitt huvud. Kanske mest för att jag var uttråkad av mitt plugg men ändå.
Min telefon som speglar sig när mina vänner äntligen fick med mig ut på utekväll! Efter ca 100 misslyckade övertalningar.
Bowling! Kul! Jag vann så Zak bestämde sig för att jag FUSKADE. Det gör jag bara i bräd- och kortspel ju…
Kramar för det är en av de få grejerna som gjort mig riktigt glad!!!
Och nya skor. Vem blir inte glad av det?? Jag blir så glad att jag slår till med en Extravagant Pose framför spegeln bara så jag kan visa upp dem för mina fem bloggläsare! Dessa fyndade jag på någon onlinerea och de lär inte hålla längre än denna termin mEN jag känner mig så mäktig när jag traskar runt i dem. Mina stormtrooper-boots kallar Zak dem.
Och så sist: nytt kafé som jag hittat som ligger cirka två minuters promenad från vart jag bor, lagar supergoda cappucinos och låter mig plugga där hur länge jag vill (tror jag, har inte tänjt allt för mycket på gränserna än).
Nu har ni sett allt som min telefon har sett för mer än så har inte hänt och mer än så har inte sparats. Och nu ska jag öppna upp bloggen för er har jag tänkt p.g.a. kan ju inte skriva ut i tomma intet såhär?
Så läs ikapp och följ (på bloglovin’) och uppdatera era favoritmappar på webbläsaren och ge mig feedback angående att vi nu bor på detta nya ställe i kommentarerna tack!!
Jag ÄLSKAR feedback – det har jag hävdat i varenda jobbintervju på sistone hehe…
PS. Om ni redan följer på bloglovin’ behöver ni inte följa igen för jag har TELEPORTERAT er hit. Bra va!
Över jul och nyår var jag och familjen i Malta. Det är ett land bestående av mestadels tanter och gubbar! Eller ja, när jag kollar på statistiken så verkar deras åldersfördelning inte vara särskilt olik något annat land men så kändes det när jag var där iallafall. Och det vittnat denna fotoserie om också.
Jag är tillbaka. Samma gamla jag, på ny plattform i nygammalt format! Om ni minns mitt senaste (och sista) inlägg på det som varit min blogg i tio år så nämnde jag att jag funderade på att byta plattform. Så nu bor vi här! Hoppas vi trivs.
Jag har mått sådär på sistone. Ett bra tag om jag ska vara ärlig. Mellan grupparbeten och jobbintervjuer har jag stundtals haft absolut noll motivation till att göra någonting. Jag har dragit mig undan, i den mån att jag ibland haft ett kök fullt med kompisar och gått till sängs klockan åtta på kvällen enbart för att slippa låtsas-le. Jag har gråtit, i timmar, och det har känts som att alla mina bra egenskaper, varenda en av dem har sipprat ut genom tårkanalerna för att aldrig återvända.
Jag har gråtit på bibliotekets toaletter, på sista raden i föreläsningssalar, i tomma grupprum. Jag har känt en sån överväldigande oro över min egen framtid, över det som kommer hända eller inte kommer hända och det jag behöver göra för att bli den jag vill vara, för att kunna spela den roll jag vill ha i mitt eget liv. Men jag tror inte att det bara är det. Ärligt talat vet jag inte vad mitt usla mående beror på, och just därför är det svårt att förklara. Mina vänner har gång på gång frågat vad problemet är och jag har inte kunnat ge dem något svar, för jag vet inte, och det är minst lika frustrerande för mig som för dem.
Inget av det som vanligen gör mig glad har gjort mig glad; därav också det uteblivna bloggandet. Och egentligen är det kanske missvisande att skriva om allt dethär i dåtid, för hur mycket jag än försökt så har det varit längesedan jag haft en bra dag.
Men. Livet går vidare även när själen befinner sig i lågkonjunktur! Och därför vill jag hemskt gärna att denna internetplats ska leva vidare också. Så jag ska fylla på den med lite inlägg om saker som gör mig glad och sedan välkomna er tillbaka in. Och kanske, när ni väl läser detta, har det plötsligt vänt igen.
Hej igen vänner! Snabb recap – sen vi hördes senast har jag: tagit med Zak till Sverige för att hälsa på min familj och se vår nya sommarstuga, åkt tillbaka till Edinburgh för att intensivplugga i två veckor, tentat av två kurser, handlat julklappar, haft flatmas, kommit hem till Sverige igen, lämnat in min sista hemtenta för en tredje kurs och blivit jättesjuk. Ja, ni hör ju själva att jag inte! haft! tid! för! detta! internetställe!
Tack, bra, då var ursäkten avklarad för detta inlägg (med andra ord, mitt dåliga samvete är lindrat och jag kan gå vidare). Låt oss nu titta på en dag dendär helgen då jag och Zak reste till Sverige, som för tillfället hade förvandlats till ett vinterdrömland, och jag för första gången fick se min familjs nya sommarstuga.
Kolla här är den! Alldeles på sjökanten, och på en ytterst gullig address, som jag inte kan dela med mig av p.g.a. det finns stora stygga män på internet (och säkert små listiga kvinnor också). Det var så fint i solnedgången så jag blev kär omedelbums. Vilket ställe!
Mamma hade såklart redan hunnit inreda och dekorera. Och tända ljus och värma glögg. På tal om att dekorera förresten så ber jag om ursäkt ifall min blogg är konstigt formaterad. Såhär är det: i ett försök att lite olagligt gömma blogg.ses icke estetiskt tilltalande reklam (förlåt) så kodade jag för ett långt tag sedan om bloggen på ett speciellt sätt. Nu har de ändrat om i hur de placerar reklamen (läs: de har överlistat mig) så nu är det stundtals (för det mesta) kaos här på bloggen. Jag skulle ju såklart kunna återställa koden till hur den var innan om det inte vore för den lilla detaljen att jag glömt hur man gör. Nu vet ni. Funderar på att kanske flytta till typ WordPress? Tankar på det?
Jag får medge att det här ser ut som att min kille och min lillebror är totalt ointresserade av varandra MEN jag vill berätta för er att Zak efter resan erkände för mig att han läst på om vad som händer i tennisvärlden (som han annars inte känner till så väl) för att kunna prata om det med min lilebror som är en otrolig tennisnörd. Hur fint??? Hoppas det funkade.
På kvällen spelade vi uno och jag försökte fuska men blev avslöjad av min egen mamma (fångad i fönstret ovan, när hon gav oss order om att sätta upp ny fågelmat ”där man kan se det genom fönstrena”). Numera blir jag påmind om detta varje gång någon sorts spel kommer på tal. Samtidigt är jag stensäker på att min pappa fuskade sig genom hela uno-spelet också men ingen sa ett ord? Män kommer undan med så mycket hörrni.
Obligatoriskt familjeporträtt! I mitten och längst till höger: de två stora fuskarna.
Tandborstning på bryggan!!! Snö för att skölja munnen. Skojar bara. Däremot funderar jag ej på skämt kring hur naturvänligt tandkräm är? Har någon expertis inom området får ni gärna dela med er. Denna dagen var det förresten min pappas födelsedag. Av mig fick han ett ihoppysslat porträtt som inte fastnade på bild och en dikt. Av mamma fick han en flytväst så att han inte drunknar i sjön på sommaren. Bra grej.
Vi tog vara på dagsljuset genom att gå på promenad i våra nya (sommar)(och vinter)hoods! Vår enda riktiga granne ÄLSKAR tydligen babyblått för han har målat hela huset i det. Och hela vedstugan. Samt trädgårdsstolarna. Och båthuset. Och fågelholkarna!!! Önskar jag var så dedikerad till någonting i livet som denna människa är till färgen babyblå.
Blir så glad av att tänka på att Zak kommer tro att Sverige ser ut såhär hela tiden på vintern! Så fel han har. I detta nu när jag skriver detta inlägg (alltihop är ju en efterhandskonstruktion) är det så vidrigt ute. Blött och kallt och grått och inte alls vitt och soligt med blå himmel. Men tack kära Sverige för att du visade dig från din bästa sida iallafall den helgen.
När vi promenerade runt på grusvägarna träffade vi på en annan ”granne”. Finns det ett namn på någon som bor på andra sidan sjön? Något ord man använder på landet? Han berättade om traditionerna de har där *i trakterna*. Kontentan var: på landet händer det ingenting om man inte ordnar det själv. Ordnar vad undrar ni? Ett gräsklippar-race på sommaren nämndes som exempel.
Hur händer sånt här undrar jag? Hur blir liksom några små blad på en buske kvar som om de är frysta i tiden, ilsket gröna mot all den vita snön? Lever de? Har någon expertis inom detta område får ni såklart också dela med mig. Undrar genuint.
Han jag är kär i (för att förtydliga). Kolla vad gullig lock i håret. Åå.
Nu är det lite ljug här för detta är en annan dag och en annan sjö: den där hemma i den (i jämförelse stora) lilla by där vi vanligtvis bor! Som också den visade sig från sin vackraste sida.
Vad är dethär och hur bildas det? Iskristaller? Frost? Kan någon snälla skicka min gamla biologilärare till dethär inlägget, denna helg väckte uppenbarligen ovanligt många naturkunskapsrelaterade frågor.
För ganska exakt en månad sedan var jag i Newcastle med Zak och hans familj. Upplevde nästan hela väderspektrumet, såg en hel del och åt massa gott under de 48 timmarna. Synd bara att det tagit mig en hel månad att ladda ned bilderna i datorn. Men nu kollar vi!
Om två dagar är jag klar med alla terminens deadlines och helgen innan tentaperioden startat ska vi ta tillvara på genom att åka till Sverige och hälsa på mina föräldrar. Tackar mig själv för att jag planerat in detta att se fram emot.
jdfoto 