jdfoto

 

Hej från en som varit en slacker sedan 1998!!! Idag (mer exakt igår men men) har jag varit 21 i en månad. Tänk, att jag aldrig varit såhär gammal och erfaren förut. Och tänk att yngre än jag är nu, blir jag aldrig igen? Dagen innan jag åkte från Sverige för denna gång råkade jag komma över en låda med gamla bilder som jag inte sett tidigare, så jag valde ut några favoriter och fotade av dem för att visa er. 

 

 

 

 

Se här till exempel! Jag och mamma när jag var riktigt liten och hade pottfrilla. Trodde jag var en av de få som hade tur och hade kom undan denna förfärliga frisyr men nix. Nåväl. Dendär grå västen jag har på mig verkar förresten ha varit ett basplagg i min garderob – har på mig den på flertalet bilder. 

 

 

Här har ni kärnfamiljen. Mamma har samma frisyr som ovan, så jag har förmodligen fortfarande pottfrilla. Hur som helst vill jag att ni lägger märke till tre, nej fyra saker i denna bild.

 

1. Mina stövlar. Nog för att det snöar, men varför är jag utrustad som om jag ska på någon sorts sibirisk snövandring?

 

2. Min mammas röda ormskinnsbyxor. Japp, ni har sett dem förut. På mig! De, om något, är väl ändå ett bevis för att modetrender går i cirklar.

 

3. Det faktum att min mamma håller vad som ser ut som en Nokia 6100 i handen! Kanske var det den jag sedan fick ärva som min första mobil. Och som min kompis råkade hälla sand i på stranden vilket resulterade i att den gick sönder. Ni trodde dedär Nokiorna var odödliga va? Då har ni fel. Vet ni vem som mer har fel? Jo, min mamma (hon tror fortfarande inte på att det var min kompis som tog sönder den).

 

4. Det ser ut som att det brinner i min halsduk? Varför är mina päron så chill med det? Är det för att jag alltid har varit, vad heter det,  o n   f i r e ?  

 

Jag och min kusin Joana. Pottfrillan är borta, det tackar vi för. Och de randiga strumpbyxorna är på.

 

 

 

 

Det är kväll och vi sitter på the Crags och dricker fanta med druvsmak. Från arenan som byggts upp kring slottet lyser det rött och musiken hörs tydlig ända bort till oss: det är Kylie Minogue som håller konsert. Tidigare samma dag har jag och Lucy på vår promenad genom stan stött på ett medelålders kvinnor, alla med Kylie Minogue-masker på bakhuvudena. Det förklarar saken. När hon sjunger ‘Locomotion’ sittdansar vi på klippkanten. Så småningom börjar han frysa och tar på sig luvan. ”Du kommer inte kunna höra vad jag säger nu ju” säger jag. ”Va?” säger han. Jag upprepar. ”Vad säger du?” frågar han igen. Sen skrattar vi. 

 

 

 

Jack kommer och hälsar på och det ena leder till det andra: det är rödvin och att rita mustacher på ansikten i söndagstidningen, det är hemliga instagramprofiler och visapapper och borttappade plånböcker. Det är hotell som evakueras och tjafs över messenger, kycklingpajer som halvätna lämnas på vår köksbänk med en uppmaning om att äta upp dem. Och så är det kompisars kompisar som somnar på vår lädersoffa. Fönster som aldrig stängs och lampor som aldrig släcks. 

 

 

 

Lucy skriver i vår gamla gruppchat: hej vad gör ni jag är lite ledsen vill ni se på tv med mig. Det visar sig att hon inte bara är lite ledsen utan rejält ledsen – dessutom har hon biljetter till en klubbnatt som hon inte vill gå på själv. Vi säger åt henne att komma hit, köper våra egna biljetter och dricker kall prosecco och kvarglömd öl innan vi går och dansar till Len Faki (som en snabb googling säger mig varit ‘resident DJ’ på Berghain i Berlin? creddigt) tills all sorg är sönderstampad. 

 

 

 

Jag märker att solen skiner som starkast genom fönstret i hallen så jag kokar te och hämtar min kudde och sätter mig på TV-bänken som fått agera hallbord. Skriver mejl och bokar klassrum, ser ut genom fönstret och på turisterna som tittar tillbaka på mig. Tänk, ändå, att de är på semester här och detta är mitt liv. Och ändå önskar jag mig bort härifrån, när pappa skickar bilder på familjen som är på semester, på bergsjöar i Frankrike och på min lillebror som bränt sig på axlarna. Man är väl som man är, även när det innebär att vara jävligt otacksam. 

 

Efter att ha ordnat frukost på sängen säger han kom vi går och tar med mig till lövskogen där han bor, den som han lovat mig visa redan för många veckor sen. Vi går längs med ån och böjer på huvudet för tunga grenar, kastar macka (han lyckas, jag försöker) i vattnet, äter muffins på en bänk. Jag skrattar åt att han inte kan gå förbi en mataffär utan att köpa *snacks* och han försöker lära mig kasta en amerikansk fotboll i en park. Vi spenderar fem timmar ute i skogen och jag vill aldrig gå hem, jag mår så bra av att vara omgiven av allt som är grönt och luta huvudet mot hans axel medans solen värmer mina kinder. 

 

 

 

 

När jag promenerade till tandläkaren och gick förbi tågstationen kastades jag tillbaka till förra sommaren. Förra sommaren pendlade jag till mitt sommarjobb på Mio i Nässjö varje morgon. Först passade jag tåg, tåg som jämt och ständigt var sena eller inställda, sen cyklade jag sista biten uppför Nässjös kanske jobbigaste backe. Jag spenderade dagarna med att *fixa till i kuddavdelningen*, bygga soffor på datorn och hämta kaffe ur kaffeautomaten menad för kunder för att den i personalrummet var sönder. 

 

Jag hade kanske årets jobbigaste timme en dag innan jobbet där. Trodde jag hade skrivit en rad eller två om det någonstans, men nu när jag letar genom arkiven hittar jag inget. Jag minns det rätt tydligt: hur jag knappt kunde hålla in tårarna när jag klev av tåget, låste upp cykeln, började trampa. Hur jag var så tacksam att jag just den dagen började en halvtimme senare, så att jag hade tid att stanna vid dammen, sätta mig ned på gräset och gråta ut. Hur jag inte visste vad det var som var så jävla jobbigt. Jag hade ingen aning, allting bara gjorde ont och det kändes som att himlen skulle rasa in på mig. Och hur jag sen torkade tårarna och åkte vidare till jobbet och det inte var mer med det. Nu under vårterminen har jag stundtals haft fruktansvärt ont i hjärtat på ett liknande, om än inte likadant sätt, men det är en sån tröst att det nu har varit av en anledning som liksom går att ta på, inte bara något som slagit slint i min hjärna. 

 

Sen gjorde jag ju mycket annat kul förra sommaren också. Åkte till Bergebotorp på mammas födelsedag, gick på och ordnade fest, och firade midsommar i Tuna. Spenderade ett par veckor på Rhodos där varenda dag var ett äventyr, badade i poolen och i havet och skrev blogginlägg i tretton punkter.  Campade med min bästis Carro, for på fantastiska efter jobbet-utflykter, och hängde i Europas G-punkt.  Vad jag hann med grejer!!! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna sommaren då? Bara någon månad av sommaren har gått och jag har ju redan hunnit med grejer. Jag har bestigit berg och blivit bjuden på wow-middag (dvs. middag som fick mig att känna wow!!!), badat i Portobello och pysslat ihop smycken, flyttat ut och flyttat in. Jag har hängt med kompisar i Sverige (hej Ellen hej Carro jag tycker om er MASSVIS), känt mig nostalgisk i Skåne och turistat i Köpenhamn. 

 

Och än är det mycket kvar! När ni läser dethär är jag någonstans mellan Jönköping och Edinburgh (troligtvis uttråkad på Skavsta flygplats). Jag är taggad på att åka tillbaka, och ser fram emot att spendera mer tid i min nya lilla lägenhet. Ska visa er hur jag inrett mitt rum snart! Om någon vecka börjar jag på sommarjobb ett av förhoppningsvis två (det andra är liksom lite på g : – ) ), som Summer Course Assistant på en sommarkurs i akademisk engelska som de håller på uni. Tror det blir jättebra det, har en kompis som jobbar där nu och hon verkar trivas. 

 

I augusti har bjudit in cirka alla jag känner till Edinburgh för då är det The Fringe  som är världens största ‘arts festival’ och det ser jag också fram emot!!! Vill jättegärna att folk ska komma och hälsa på och är inställd på att ha KUL. Hoppas också jag kan balansera upp det smidigt med jobb men det får vi som sagt se. Annars då? Annars ska jag jobba mot sommarmålen jag satte upp, läsa böcker vila upp mig innan år tre av uni, för det är ju det sommaren är till för ändå. 

 

 

 

 

 

 

Hallå hej!!! Jag bor på ett nytt ställe. I onsdags klockan tio fick vi nycklarna i våra händer och begav oss mot vår nya lägenhet. Jag hade på mig min bästa flyttoutfit (se nedan) som när Gordon först såg mig genererade kommentaren: ”you look like you’ve picked your clothes from the recycling bin outside a charity shop”. Tack sa jag, och var fortsatt tacksam för alla mina fickor som höll ordning på dubbla lägenhetsnycklar och hörlurar och plånbok och telefon. 

 

 

 

 

För en vecka sedan exakt sa vi hejdå till Felicia med allt som är (var?) typiskt en utgång hos oss: förfest i köket, ylande till Madonna’s Like a Prayer och Hej Monica med Nic & The Family, igenkännande nickar av säkerhetsvakterna utanför Sneaky’s och tjafs inne på klubbtoaletten. Dagen efter vinkade av henne på tågstationen och tog en runda på stan. Inne i en affär råkade jag höra butiksbiträdet säga i sin lilla walkie-talkie att ”those three girls look a bit dodgy”, varpå vi insåg att vi kanske såg lite för slitna ut för faktiska stan och drog oss mot the Meadows. Där var det festival och bakluckeloppis och jag kom hem med en TRÄSTOL (för 30p!!!), en tallrik, ett armband och en väska. Ni får se så småningom.

 

 

 

 

Det REGNar utanför fönstret mest hela tiden. Det regnar på mig också, när jag traskar runt staden och lämnar in mitt CV bakom varenda skyltfönster med ‘staff wanted’-lapp. Trots min bästa regnjacka och gummistövlar blir mina byxor så blöta att de klistrar sig fast vid benen, och när jag kommer hem och drar av mig dem är huden under alldeles röd. 

 

 

Efter min sista tenta (som gick himla bra ändå!) gick jag och Lianne till The Pear Tree och skickade sms-inbjudningar till vänner för att komma och fira med oss. Tre timmar senare hade jag bränt mig på ryggen, köpt en burrito för mina sista pengar och _somnat_ i universitetsparken. Två fina kommenterade på mitt förra blogginlägg att de tyckte att jag verkade vettig och sund och trots att jag blev sjukt smickrad vill jag säga att jag förstår 100% om ni vill ta tillbaka det nu :-)))

 

Efter att jag vaknat och gått hem och kurerat akut baksmälla + solsting smsade Thea och frågade om jag ville gå upp för Blackford Hill. Det ville jag! Flyttar ju ifrån denna stadsdel om mindre än en månad så måste. ta. vara. på. Jag glömde bort att Thea är storstadstjEJ deluxe och tvingade henne upp för brantaste stigen. Och så plockade jag blommor som gjorde mig alldeles slemmig om händerna. ”Wipe it off on a leaf” sa Thea och pekade på brännässlorna. Sa jag att hon kommer från *stan*?

 

 

 

På kvällen gick jag ut med några kompisar från min kurs men gav upp strax efter att vi kommit till klubben. Jag sa hejdå till mina vänner, tackade mig själv för att jag tog med hörlurar och promenerade från New Town hela vägen hem till Marchmont mitt i natten. Mitt i promenaden fick jag lov att sätta mig ned på en bänk ett tag p.g.a. prick ALLT kändes ledsamt och jag grät så våldsamt. Hittade sen en blomma på asfalten, plockade upp den och tog med den hem där jag somnade pang bom!!!

 

 

Onsdagens blomfångst i mitt fönster! Och en lånad bok som blivit så himla mycket tråkigare sedan den inte längre agerar tentapluggs-distraktion.

 

 

 

Sluta ta bild på samma utsikt om och om igen? Nä det kan jag inte heller säga nej till 🙂 På kvällen gick vi på några vänners utflyttningsfest…

 

 

och jag råkade vakna upp en bra bit utanför stan där på fredagsmorgonen då – som det kan gå!! Fick iallafall promenadsällskap hem tidig eftermiddag och tog därmed vara på de sista timmarna av bra väder som Edinburgh lär se på ett tag. Och så hann jag preciiis tänka tanken skönt med en dag då jag kan göra prick ingenting innan jag var och sänkte ytterliggare en kaffekopp med Thea och Kirsty och blev inbjuden på spontanmiddag hos Jack. 

 

 

 

 

Här är en liten gif (där det ser ut som om Thea gror en svans?) som jag inte vet om ni kan se men oavsett så kan jag berätta att vi spelade gamla Eurovision-hits och både sitt- och stå-dansade innan jag blev medbjuden på fest på ett annat ställe av Thea och Kirsty.