jdfoto

sex saker jag lärt mig

Min rutin känns så gammal just nu – jag har tappat räkningen på hur många dagar i rad jag har vaknat tidigt, stressat i mig frukost, smetat concealer över ringarna under ögonen, stegat i väg till bilbioteket, läst skrivit markerat antecknat läst om googlat upp, kommit hem, lagat mat, suttit på soffan och gått och lagt mig bara för att göra om exakt samma sak nästa dag. Har försökt slänga in annat här och var – en arbetsintervju där, en öl med en kompis här, men det känns ändå som att jag stått och stampat på samma ställe ett tag. Snart, snart ska jag få skriva mina exams så att även denna tentaperiod kan ta slut (om en vecka mer exakt!). Men för att det ska kännas lite mindre som att jag inte rör mig framåt alls tänker jag att vi ska ta en titt på vad jag lärt mig på sistonde. I livet. Och i listform såklart.

⊛ Att duscha snabbt!!! Brukade vara så himla sölig när det gällde att duscha och tog alltid typ en timme på mig när jag bodde hemma, men sedan jag bott i kollektiv med fem tjejer på en dusch/toalett gör jag det som brukade ta mig en timme på en kvart. Fattar ni vad mycket vatten jag sparar? Och tid? Ger mig själv en klapp på axeln för detta

⊛ Att man inte behöver tycka att någon är en bra människa för att kunna uppskatta deras umgänge. Kan tänka på flera människor i min närhet som jag inte tycker är fantastiska människor i sig, men som jag ändå kan ha otroligt kul med. Ibland finns det fundamentala meningskiljaktigheter folk emellan och det är okej – man kan hänga ändå. Tror det är ett resultat av att jag träffat mycket folk på uni med väldigt annorlunda bakgrunder från min som tänker på ett annat sätt och ser värde i helt andra saker än jag. Och att jag har insett att kan man se bort från det, så kan man ha mycket roligare med många fler.

⊛ Hur mycket cider jag kan dricka för att bli precis lagom betuttad i livet. Tre pints rätt exakt (1.7 liter!!). Fyra om jag precis ätit. De säger ju att uni är tiden då man ska lära känna sig själv!!!

⊛ Och på tal om att lära känna sig själv – så har jag lärt mig väldigt mycket om hur jag funkar som en person i relation med andra. Att jag kan konfrontera folk om saker, att jag kan förlåta och gå vidare, vad som sårar mig mest när andra gör, vad jag gör som folk ofta tar sig illa vid av. Exempelvis: skämtar bort viktiga saker/känslor.

⊛ Att tycka om svamp. Detta är _stort_ p.g.a. har hatat allt som har med svamp att göra ungefär hela mitt liv. För att ni ska förstå nivån på mitt tidigare svamphat så kan jag berätta att det var det jag brukade säga när man hade namn-runda i typ skolan/lägret/aktivitetsklubben och skulle säga sitt namn + *en kul grej om sig själv* (ja, jag var otroligt kul som barn). Men sedan vi hade Vegan Flatmas och jag efter den utekvällen kom hem och åt upp all sauterad svamp och rostad potatis som var kvar (hehe) har jag gillat svamp? Så pass mycket att jag KÖPER svamp och LAGAR rätter med svamp i själv? Otrolig karaktärsutveckling från min sida tycker jag! Blir nästan lite ledsen när jag tänker på all svamprisotto jag har gått miste om i livet nu.

⊛ Att prata, eller kanske mer erkänna och ge plats åt mina känslor. Detta har min kompis Thea särskilt påpekat. Jag vet inte om ni minns, men i slutet av förra sommaren skrev jag detta inlägg om hur jag såg på mina känslor – det är något som verkligen förändrats sen dess. Gud vad jag KÄNT sen dess och… varit okej med det? Vet inte exakt vad detta kan bero på annat än att jag är omringad av folk som är ganska säkra och orädda i sina känslor – kanske är det också det som har lockat fram mina.

recap

nothing out of the ordinary

Hej tack förlåt saker har HÄNT i mitt liv sen sist och eftersom jag varit så dålig på att uppdatera så kommer här nu ett monsterinlägg i form av en recap!

Till att börja med så kom jag ju hem till ett BLOMMANDE Edinburgh när jag kom hem från Litauen. Och soligt var det dessutom!!! De första två dagarna spenderade jag timmarna i solen i The Meadows (en park för er oinvigda), drack x antal KANNOR cider på the Pear Tree och fick ytterligare en (metaforisk) spricka i hjärtväggen någonstans till höger tror jag. Som tur var tog det inte lika hårt som förra gången. Det har jag dock solen, körsbärsblommorna och mina fantastiska vänner att tacka, snarare än den skyldige. Andra delen av veckan återvände molnen till Edinburgh och jag till biblioteket som denhär tiden på året är proppfullt redan halv nio. 😦

Jag hade en del plugg att klämma in under de få dagarna eftersom jag hade planerat en hemlig resa hem till Sverige över helgen! Min familj visste ingenting innan jag cirka kvart över åtta på fredagskvällen knackade på dörren till vårt lilla röda hus. Surprise!!! Blev förresten helt överväldigad av nostalgi när jag kom hem till Jönköping? Kunde inte sluta tänka att där har jag suttit där har jag gått där har jag varit superstressad över exams, där har jag bråkat med han jag var kär i, och där har jag varit påväg hem alldeles för full efter en klassfest i stadsparken.

Dagen efter fyllde min lillebrorsa femton år! Vi åt födelsedagsfrukost och sjöng och kramades

Och knäppte familjebild på balkongen! Jag saknar dem så, min fina lilla familj. Har bestämt mig för att försöka hitta ett jobb och stanna i Edinburgh över sommaren eftersom jag ändå betalar hyra för lägenheten här så vet inte riktigt när jag kommer se dem igen, men hoppas inte att det dröjer allt för länge.

Jag drack också ohämmande mängder espresso på balkongen p.g.a. kaffemaskin och balkongtillgång är ju kanske något utav det lyxigaste!!!

Sen skulle min lillebrorsas kompisar komma och fira honom så jag, mamma och pappa gav oss ut på utflykt. Först till en restaurang för lunch, sen för att kolla på ett hus som tydligen var till salu. Jag kände mig hemma direkt. På kvällen hängde jag med Ellen och fick träffa hennes kompisar vilket var supertrevligt.

Och någonstans runt elva dagen efter befann jag mig i Göteborg! Min familj skulle på miniresa till Prag så vi åkte till Landvetter ihop och jag som inte skulle flyga förrän dagen efter tog sen flygbussen in till stan. Min absolut bästa person Carro bor ju i Göteborg och vi hade inte setts sen i SOMRAS vilket det var hög tid att åtgärda. Först gick vi på museum. En bålgeting fastnade i mitt hår vilket var lite lagom läskigt (och otippat? mitt i en konsthall liksom?) men det fanns en hel del spännande konst tyckte jag!

Vi lagade vi kycklingpasta till lunch i Carros korridorskök, klädde oss efter det högst soliga vädret (trots att väderappen sa att det skulle regna hela dagen!) och gav oss ut för att prova på att åka VOI!!! Jag som är ganska lättroad tyckte det var otroligt kul.

Efter att ha åkt x antal varv i Slottsskogen tog vi oss till Botaniska trädgården. Kolla så tjusiGT det var där.

Vi smög kanske eller kanske inte i växthuset utan att betala och försökte lura varenda köttätande växt där inne genom att peta på dem med grässtrån. Sånt man gör med sin bästa vän ni vet.

Carro tog bild på mig!!! Händer ju rätt sällan. Fick flertalet kommentarer om att jag såg glad ut på alla bilder från den helgen och vet ni det är så sant? Jag var gladare än på länge! Tack familjen, tack Carro, tack Göteborg!

Sen promenerade vi genom stan tills solen gick ned och vi började frysa, handlade och gick hem och lagade pizza! Och utbytte våra mörkaste hemligheter och sånt såklart.

På måndagsmorgonen sa Carro hejdå till mig och gick till sin föreläsning medan jag sov några timmar till innan jag tackade Göteborg för denna gång och flög tillbaks till Edi. Där möttes jag än en gång av vänner och sol och ytterligare ett par kannor cider på the Pear Tree och allt kändes alldeles i sin ordning.

Jag har på sistone insett att jag känner mig hemma på så många ställen och med så många människor i detta stadie av mitt liv och det är en av de finaste känslorna jag känt på länge. Hoppas det håller i sig.

om veckan innan påsk

nothing out of the ordinary

Veckan som varit har jag spenderat hemma i Litauen, hos mormor. Där kylskåpet alltid är fyllt med mat bara jag gillar, där balkongen alltid ruktar cigarettrök, där man besöker matbutiken minst en gång om dagen, där tv-tablån utan undantag ligger uppslagen bredvid tv:n och där luften luktar alldeles särskilt av gammal betong och avgaser efter att det regnat.

Har öppnat upp och berättat, lyssnat, nickat och tagit in. Skrattat och kramats, inte gråtit en tår, klappat hundpäls och drömt mardrömmar på soffan.

Har också gått på teater av vilken jag förstått ingenting, och besökt botaniska trädgården.

Fångat nyckelpigor och gått utan jacka trots att mormor sagt att jag kommer bli sjuk

och köpt tulpaner gånger tre, till mig själv, till någon annan, till någon som inte längre finns.

Har hälsat på min kusin och hennes familj i deras nya hus.

Hållt i bebishänder och blivit nyst på och skvallrat om gamla släktingar.

Och så har har jag både ätit och målat ägg tillsammans med mormor. Glad påsk kompisar, hoppas ni får en finfin en! Själv firar jag hemma i Edinburgh i mitt rum omgiven av ett berg med näsdukar men med en stor vas tulpaner på nattduksbordet. Intalar mig att livet handlar om balans och att man inte kan vara på topp hela tiden. Snart, snart, tror jag nog på det också.

om frånvaron och närvaron

nothing out of the ordinary

Hej. Jag har varit borta härifrån ett litet tag. Frånvarande. Skulle vilja hävda att jag har varit närvarande någon annanstans men det skulle bara vara delvis sant. De senaste veckorna har varit tomma på föreläsningar och måsten – uni är så gott som slut för terminen och jag har bara två tentor och en uppsats kvar innan jag är klar med mitt andra år av fyra. Jag har hunnit med att vinna en basketturnering med mitt brokiga lilla lag, gå på middag och bjuda in till middag, läsa ut alla kapitel i min kanske tjockaste kursbok någonsin, vara mitt lyckligaste jag och mitt ledsnaste jag.

Visst att man hinner med att göra mycket saker på två veckor, men vet ni, man hinner känna desto mer. Det har varit två _turbulenta_ veckor för mitt stackars lilla känsloliv. Och trots många sena samtal, tröjärmar indränkta i tårar, facetime efter facetime, skratt som gett mig träningsvärk i magen, peppande sms, en stark vilja att krama sönder och viktigt pillowtalk känns det som att jag inte rört mig någonstans. Jag är på ruta ett, trots att jag gått hela spelplanen runt. Och jag förmår inte sluta hoppas att jag på något vis ska lyckas ta mig vidare.

Jag har grunnat på, omvärderat och kommit till insikt om saker som jag hittills sett som fundamentala sanningar. Jag och mamma pratade i telefon för några veckor sedan. ”Vad gjorde du då” frågade hon, ”visade du honom att det gjorde ont?”. ”Nej, såklart jag inte gjorde. Jag gick därifrån utan att röra en min” svarade jag, fullständigt övertygad om att detta var det rätta svaret. ”Jaha”, svarade mamma i luren, med en stark underton av ”det skulle du ha gjort”.

En annan fundamental sanning säger att det är fel att ge upp. Att ge upp är ju den lätta vägen ut, och det som är värt att ha ska man också betala för. Jag har så lätt att förblindas av den tanken, klamra mig fast vid den som en regel. Denna senaste veckan har jag ältat detta med folk som står mig nära, och satt mig själv ned för att fundera på om att kämpa på ger mig något mervärde i längden. Svaret var som väntat ett stort tjockt nej. Tyvärr är det ju svårt att döda hoppet, men kanske är det lite lättare att omfördela resurserna. Det återstår att se.

Hela detta inlägg känns som ett enda långt note to self så nu tycker jag det är dags att knyta ihop säcken. Om två dagar åker jag hem till Litauen för att hälsa på min hund och mormor. Har dagdrömt om det varje dag i biblioteket sedan jag bokade biljetterna: att lösa korsord med mormor, att ta med henne på lunch ute, att klia min hund på magen, mormors kramar och litauisk mat.

FKBOTB 2018-2019

written

För cirka 1.5 år sedan delade jag med mig av sånt som är skrivet i mitt och Johannas Google-doc, ett gemensamt dokument i molnet som heter Flera Kilometer Briljanta Ord To Be där vi häver ut oss sånt som behöver hävas ut. Jag vet att flera stycken av er tyckte om det inlägget, och eftersom jag på sistone har haft Ett Stort Behov Att Häva Ur Mig Grejer så tänkte jag att jag ska lätta på hjärtat genom att dela med mig av saker som jag plottrat ner där under det senaste året.

April 2018

Det känns som att jordens innersta kärna vill ha mig tillbaka

Dra mig in och omvandla mig till stoft

Ända till big bang ska vi,

och jag ska bli en samling obetydliga, lösa atomer igen

(Men allt är så bra!

Och det som inte är det tänker jag inte på

Det är små partiklar små atomer som inte kan ses med blotta ögat

Skönt va!

Vill leva i denna veckan för evigt)

Om bara jordens innersta kärna skulle lämna mig ifred

Har aldrig känt mig så tung i hela mitt liv

Det känns så fysiskt

Kanske en obalans bland signalsubstanserna

Self-provoked

***

”I’ll judge your biscuits” säger han i sömnen.

Jag fnissar så jag väcker honom när han precis lyckats somna.

Och justja. Hans lillasyrra hjälper honomplocka ögonbrynen.

Skrattade högt. Gör visst ingenting att jag somnar åtta på morgonen

och inte går upp ur sängen innan tre på eftermiddan.

***

Läser min dagbok. Funderar på om jag varit kär noll gånger eller sjutton. Kan räkna folks betydelse för mig i antal dagboksinlägg de nämns i. Så mycket känslor som blött ut på papper. Och jag som inte har några kvar.

Juni 2018

hej, jag är 20 år gammal och det värsta jag vet är fortfarande att göra min egen mamma arg.

***

Ibland har jag en så konstig, och rätt värdelös förmåga att göra mig själv ledsen. Att liksom tänka på saker som gör ont, om och om igen, vända och vrida på dem. Vet att du ofta tycker att man borde göra det, att det är så man löser det som är obra, gör sig av med det som skaver. Men det funkar aldrig för mig. Nu har jag pratat genom det, ältat det både tyst och högt, till och med kommit fram till potentiella förklaringar och omständigheter som borde täppa igen sprickorna. Ändå river det upp nya små sår inom mig med varje tanke. Gör de små grejerna, som att borsta tänderna och att andas stilla nog för att kunna somna tusen gånger svårare.

Augusti 2018

En morgon springer jag

eller hoppsaskuttar fram jag vet inte det är så oklart

Jag skrattar och jag ler och benen viker sig under mig och jag ser stjärnorna på den klarblå himmeln mitt på dan och jag skyndar vidare och plötsligt faller jag

Jag faller

Jag faller faller faller

Något tjuter som mina luftrör tenderar att göra när jag är riktigt riktigt förkyld

Luften runtomkring mig liksom inverteras den finns inte eller så finns det så mycket av den att den inte känns inte syns inte märks inte går att ta på

Ett moln löses upp och försvinner fastän materia inte kan försvinna

Ett vetenskapligt faktum lika självklart som magkänslan

Det må vara omöjligt, men det har precis hänt.

September 2018

Jag fastnar som en dragkedja varje gång

Hejdas hastigt mitt i rörelsen

Någon måste backa

Lirka loss tyget under mina fötter

eller rycka bort det

Hellre rycka faktiskt

Februari 2019

Hur ska jag veta om du är kär i mig

Om du någonsin var, om du fortfarande är

Vad är det meningen att jag ska känna

När mina tankar fastnat på dig till den mån att

jag glömmer vad jag tänkt laga till frukost

Och jag sörjer min äggröra medan jag äter min gröt

Vad är det meningen att jag ska känna

När mina tankar fastnat på dig till den mån att

varje gång jag ser på klockan

Har ännu ett obegripligt antal minuter passerat

Och plötsligt sörjer jag tiden jag ägnade åt att inte vara kär i dig

för jag skulle ha ägnat den åt

att vara kär i mig själv

***

Well

Scrap this

Bun that

Stryk glöm radera

Mars 2019

En övning:

1. Sitt still

2. Blunda

3. Andas in, andas ut

4. Känn! Känn hur jävla fantastiskt det är

att du inte är täppt i näsan

att du inte har magont

att huvudet inte värker

att det inte känns som om himlen är på-

väg att ramla ned på dig

Hur va fint va!!!!

***

Varningsklockorna ringer!

Överallt ringer dem.

Och jag blundar. Herregud vad jag blundar, vill inte se, vill inte höra, låtsas som att ljudvågorna inte är så starka att de får hela min kropp att vibrera.

Men vad fan ska jag göra då?

Ju längre jag blundar ju längre kan jag glädjas. Och ju längre jag blundar desto hårdare faller jag, desto ondare kommer smällen göra. Jag vet ju om det så väl.

***

Pappa skickar bild på sig själv med filter. ”Har odlat mustach” säger han. ”Vi försov oss igår, vaknade av att Nedas var uppe och lagade frukost till sig själv. Då fick vi skynda”. Jag saknar dem så mycket ibland. Och jag har liksom ingen att berätta det för? Så jag skriver det här.

***

Han gör mig så glad!!!

***

Mina vänner ser på mig med tomma blickar när jag återberättar, men vad de menar undgår mig inte ändå. Och jag vet ju det själv. Han menade inte ett ord av vad han sa, inte en stavelse. Jag är medveten om det, och det gör inget. Det behöver inte vara sant, han behöver inte mena det. Att någon bryr sig om dig tillräckligt mycket för att säga vad du vill höra, för att säga vad de tror kommer få dig att må bra. Det räcker. Befinner man sig i ett hål djupt nog, så griper man efter varje arm som sträcks ut, oavsett hur spinkig den är eller hur snabbt den dras tillbaka.

Jag lämnar honom sovandes i min säng med täcket på fel håll. Dricker kaffe, lagar frukost, huttrar och låter det som gör ont lämna små mörka fläckar på träbordet i köket. En halvtimme senare kommer han ut, påklädd. Tar sig ett glas vatten, kramar mig hejdå. När jag plockat ihop disken och öppnar dörren till mitt rum ser jag att han bäddat min säng. Med överkast och allt. Det värmer.

Min lillebror snapar mig och frågar hur jag mår. Det är på mammas och pappas uppmaning, det vet jag, för han skriver aldrig till mig annars. Jag säger som det är: det gör ont, jag mår skit. ”Som att det aldrig hänt förut” svarar han. Ja, så kan man väl också se på saken.

***

Bra ställen att gråta:

Under duschstrålen.

I parken på vägen hem, då kan man låtsas att ens ögon tåras av vinden. Parken är aldrig vindstilla.

Invirad i ultimata ljuddämpare i form av ett täcke och två filtar.

Dåliga ställen att gråta:

I telefon med mamma.

Rakt ner i frukostgröten.

Över program för referenshantering.

BRA saker som hänt mig på sistone

nothing out of the ordinary

utan inbördes ordning: ① var och dansade till sam paganini i liquid rooms. Jag har ju på senare år (formulerar mig så pga tänker att det får mig att låta gammal och vis) utvecklat en kärlek för musikgenren drum
n bass och han spelade ganska tung techno vilket jag uppskattade!!! Var dessutom där med ett stort gäng vänner och det gör ju alltid kvällen rätt så perfekt. Annat som hände samma kväll var att 1) min stackars flatmate blev spydd på på dansgolvet
(HAHA) och 2) en cirka 50-årig man dansade bakom mig i cirka en timme (dock respektfullt, med cirka en halvmeters mellanrum) innan han sträckte fram handen för att vifta rakt framför mitt ansikte och när jag vände mig om för att fråga vad (fan) han
ville, sa han i bredaste tänkbara skottska dialekt: ”Yer feckin’ stunnin'”. Den ni.

② och så har jag målat muggar med mitt society. Hade lite bråttom för att jag skulle vidare till en annan sak samma kväll men så kul ändå! Insåg också att jag tycker väldigt mycket om de tjejer jag lärt
känna genom Women in business, och jag hoppas verkligen jag får röster nog att stanna i kommittén nästa år också.

③ Jag har varit och lyssnat på ett gig där ett band som några kompisar är med i spelar! Det var himla trevligt, trots att det fick mig att inse vilken talanglös människa jag är. Iallafall när det kommer
till allt som har med musik att göra. Har nog sagt detta förut men önskar rätt ofta att mina föräldrar hade tvingat mig att spela något instrument eller gå på dans eller något, men är samtidigt väldigt tacksam att de lät mig göra det jag ville.
Trots att det var sånt som jag har ytterst lite praktiskt användning för nu – som att ha ridit på ridskola i åtta år. Hur som helst – livemusik = toppen, kompisar = toppen, unga talanger = fucking great.

④ Jag (och Erin och Emily) har hittat en lägenhet för nästa läsår!!! Folk som pluggar i Edinburgh vet vilket struggle detta är varje vår och vi har hittat en som till synes är helt perfekt. + att vi kan flytta
in i juni – alltså flytta alla saker direkt dit, utan att behöva förvara dem någonstans över sommarn. Vi har en del pappersarbete att fixa innan lägenhet är helt och hållet vår men det ska nog lösa sig utan större problem. PS. den ligger alltså inte
på Victoria street men nära och är lagom stor och supermysig. DS.

Vad för kul/trevliga/härliga grejer har hänt er på sistone? Vill glädjas med er så som jag tänker mig att ni gläds med mig ❤

the disposables (II)

nothing out of the ordinary

Nu äre dags igen!!! Jag har rotat genom mina vänners hyllor (skojar bara, frågade självklart snällt och trevligt om lov) och hittat alla framkallade bilder från de senaste månaderna. De är i en väldans o-ordning men vi tar det som det kommer.

Här från en kväll då vi var trötta på plugg och valde att ta istället vända upp och ner på Felicias rum i pyjamas och solglasögon. Tills familjen under oss skällde ut oss för att deras barn inte kunde sova.

Samma gula sweatshirt från en kväll när en snubbe som går under namnet ‘The Medic’ hälsade på.

boom bang throwback till flatmas!!! Minns ni? Då vi käkade 100% veganskt och skrev juldikter till varandra istället för Secret Santa-presenter. Här kan ni ser fler bilder från det.

The business ball! Den kanske ni också minns (länk)? Här var under…

Och här är efter. Jag och Erin, helt och hållet utmattade men också högst fyllda av KÄRLEK ungefär klockan 04 på kökssoffan.

En period då jag var ledsen deluxe p.g.a. återkommande början-till-UVI-symptom. Drack litervis med sockerfri tranbärsjuice innan jag till slut köpte tranbärstabletter som faktiskt hjälpte. Yey!!!

Och så sist men inte minst: Isle of Skye. Här har ni del ett och här är del två, om ni skulle ha råkat missa.

Vi utanför vårt AirBnB!!! Skriker gulliga (trötta) äventyrare om oss.

Tack för denna gång från era coolaste Edinburghbor!!! Här kan ni se föregånde inlägg i min lilla disposables-serie.

gunillaberg

travel

När jag var hemma i Sverige för några veckor sedan hade mamma solklara planer på vad vi skulle göra. Loppis och Vandalorum på lördagen som jag redan berättat om, och Gunillaberg på söndagen. Känner mig aldrig så älskad som när folk har gjort planer för vad vi ska göra ihop, blir varm i hjärtat av bara tanken.

Gunillaberg (länk) är den danska konstnärens Tage Andersens herrgård i Sverige. Vi träffade självaste Tage när vi traskade över den leriga gårdsvägen från parkeringen och han pekade oss i riktning mot orangeriet där kameliorna blommade för fullt.

Blir så glad av blommor!!! Liv!!! Vår!!! Den senaste veckan har varit stressig deluxe och att se tillbaka på dehär bilderna lyfter lite av vikten från mina axlar.

Hej mamma jag saknar dig redan

Vidare från Orangeriet gick vi mot själva huvudbyggnaden som inte såg särskilt märkvärdig ut utifrån…

men inifrån!!! Som ett enda stort konstverk av blommor och betong och former och färger och hårt och mjukt och mörkt och ljust och runt och kantigt.

Det stod prislappar lite här och var med summor jag kanske aldrig kommer ha råd med men det var också en upplevelse att bara få gå runt och inspireras.

Och dricka kaffe med riktig grädde i och äta en himla god kanelkrans.

Jag hann också säga hej till Tages två taxar!!! Gud vad jag älskar djur alltså. Det fanns också en hel lada full med får och lamm som jag tvingade mamma att stanna i lite längre än hon ville.

Hejdå från fåret Shaun!!! Rekommenderar er verkligen att besöka Gunillaberg – om det var såhär fint en superslaskig och grå söndag i februari är det säkert helt fantastiskt i mitten av sommaren. Om än kanske lite mer fullt med folk.

listdags

lists & summaries

Hallå favoriter!!! Längesedan vi körde min (och er?) favoritlista så jag tycker det är listdags. Tycker förresten också att det känns som att ni är lite ouppdaterade vad gäller mitt liv? Så nu löser vi det.

På sistone har jag läst: Förutom tråkiga artiklar om priset på mjölk och utveckligsrapporterna för mitt fiktiva företag som en av mina kurser innebär att jag driver så har Erin har fått mig att börja läsa horoskop igen!!! Älskar att skylla saker på mitt stjärntecken. Tänker jag mest på mig själv? Inte konstigt, jag är ju tvilling. På tal om stjärntecken så har jag ju mitt som ett halsband som ni ser på bilden ovan. På ett LGBT+-kopplat event jag var på nyligen kom en tjej fram till mig presenterade sig och då utspelade sig följande dialog:

Hon: Vilket fint halsband!

Jag: Åh tack! Det är mitt stjärntecken – jag är tviling. Jag fick det av min mormor.

Hon: Jaha… Jag trodde det betydde att du var lesbisk. *går iväg*

Skrattar fortfarande när jag tänker på detta. hAH vem kunde tänka sig att mitt halsband kunde missuppfattas på detta vis?

Lyssnat på: Mamma och pappa tjafsa medan de facetimear mig. Erin’s snubbproblem, en privat dj på en hemmafest, samt, ofrivilligt, ljudspåret från Sex and The City som ständigt rullar på TVn i köket. Och! Lite förvånande men Laleh. Och särskilt hennes album från TVÅTUSENFEM. Denhär låten till exempel. Tycker den är så… charmig typ? Kan man säga det om en låt?

Fotat: Det senaste på min kamerarulle på mobilen är min granne i inget annat än en labbrock. Den ni. Lite av en historia bakom det men den kanske eller kanske inte jag berättar en annan gång! Annars har jag verkligen inte rört kameran ens med fingret sen jag kom tillbaks från Sverige. Har så mycket annat att stå i tyvärr.

Ätit: Avokado på bagels! Halloumi och quinoasallad. Kycklingwok med bulgur. Pasta med svampsås (japp ni hörde rätt). Har varit på humör för att *laga mat* på sistone och det är så himla kul att äta annat än snabbnudlar när man väl kommit igång. Har just nu till exempel 3 färdiga matlådor i kylskåpet och två plåtar kakor i ugnen? Tjoho vad händer med mig

Tittat på: Har precis börjat titta på You på Netflix efter att jag fick höra att jag ser ut som huvudkaraktären? Annars har jag försökt titta på de nya avsnitten av Bonusfamiljen men misslyckats pga utanför Sverige ju 😦 OCH och och!!! så har jag gått in och glott på detta instagram-konto (länk) cirka tre gånger om dagen p.g.a. tycker det är så gulligt.

Längtat efter: Våren! Vi fick lite smakprov på det i Edinburgh – femton grader och SOL flera dagar i rad! blommor överallt! Att vara färdig med mina TRE grupparbeten för ärligt talat, att ha så lite kontroll som man som individ har i grupparbeten drar verkligen all energi ur mig.

Skrivit: På sagda grupparbeten, i dagboken, i mitt och Johannas dokument. Kanske kommer det något nytt därifrån snart. Också arga sms till folk som skadat mig samt oroliga mejl till mina tutors.

Undrat: Vanliga livsfrågor ni vet. Typ hur vet man om känslor är på riktigt? Kommer jag hitta någonstans att bo nästa år? Vad satan ska jag göra i sommar? Är jag en dålig människa? Hur kokar man bulgur? Kommer det bli vinter igen innan det blir vår på riktigt?

en tisdag från början till slut, nästan

written

Från Calton Hill, en tisdagseftermiddag i februari.

Det är den kanske varmaste dagen på året hittills, denna tisdagen i februari.

Det inser jag när jag strosar genom the Meadows strax efter lunchtid. Folk sitter i t-shirt. Jag har min vinterpäls på mig. Den jag lever i under vintermånaderna. Den i vilken jag gömmer mig kropp, den jag låter sprida ut sig över det lediga bussätet bredvid mig, den jag inte gör någon ansats att flytta på.

Denna morgon har jag hanterat ett ‘det är inte du, det är jag’ och ett ‘hejdå vi hörs aldrig mer’ och vet ni. Vet ni! Jag har skrattat mig genom det hela. För vet ni? Sånt är livet. Ett jäkla absurdum, alltihopa. Antingen är man tillfreds med det eller inte, och det är ungefär så mycket man får lov att välja.

Jag går på gruppmöten och argumenterar mot och skrattar med folk om vartannat. Ropar på min kompis över föreläsningssalen. Lyssnar på en ny föreläsare berätta om sig själv, tar noll anteckningar. Ingen bryr sig om var du köpt din tröja, ingen bryr sig om var du ägt hus.

Berättar allt. Får ett ”du inspirerar mig” på sms. Lever på upprymdheten genom nästa sak på schemat, ignorerar en gruppkamrat som verkar vara sur på mig. Inte idag, orkar inte idag. Ser solen lysa utanför fönstret och ett två tre så har jag bestämt mig för att skippa min nästa föreläsning. Promenerar norrut i Edinburgh, mot mina gamla kvarter. Stannar och väntar på grön gubbe vid varje övergångsställe, inte för att jag vill vara försiktig utan för att jag vill dra ut på tiden. Vill inte vara tidig.

Går in i en liten bokaffär i en källarvåning för att fördriva kvarten. Där sitter en ensam man bakom kassadisken – han undrar om jag vill ha te. Ja, säger jag. Svart, tack. Hur länge är det egentligen socialt accepterat att vänta med att dricka te efter att man blivit serverad det? Det är ju varmt, kokhett faktiskt. Jag sparar på energi, tänker inte den tanken, offrar min tunga. Den läker ju ändå snabbast. Så mycket snabbare än hjärtat. Mannen bakom kassadisken berättar allt. Han försörjer sig på att sälja böcker och reparera skrivmaskiner, och han tror helhjärtat och passionerat på att datorer förstör människans kreativitet, förstör skrivandet som konstform. Herregud, om jag ändå kunde tro på något så helhjärtat och passionerat. Jag tror på ingenting.

Diskuterar det sedan med han jag träffar i mina gamla kvarter. Jag kritiserar hans livsval och han kritiserar mina över en kaffe jag egentligen inte borde lägga pengar på men inte låter honom betala. Går upp för Calton Hill, träffar en vän från en annan tid i förbigående. ”Du ser fin ut” säger han. Det är solen, tänker jag, men tackar som om det är min egen förtjänst. Går vidare.

”Du gillar inte mig va?” frågar han som jag träffar i mina gamla kvarter vid ett övergångsställe någon timme senare. Vilken korkad fråga. Jag har ju inte bestämt mig än. Han följer mig tillbaks till uni, väntar tills minuten innan mitt tisdagsmöte börjar innan vi säger hejdå. Sa han ”smsa mig” eller ”jag smsar dig” när han gick? Jag vet inte, jag hörde inte, jag minns inte.

Efter mötet vandrar jag raka vägen till LIDL. Köper: sojamjölk ägg bananer rostbröd. Sånt man behöver för att överleva. Inget mer, inget mindre. Och så promenerar jag hela vägen hem. När solen gått ned ser jag inte längre dum ut i min vinterpäls.