Jag och Zak har gått ut för att se på solnedgången majoriteten av kvällarna de senaste två, tre veckorna.
Detta är den finaste våren i Edinburgh sedan jag bott här, tycker jag. Jag känner mig splittrad kring detta faktum: dels tycker jag att det är synd att en sådan fin vår ska slösas på att hålla sig inomhus, istället för att få åka på utflykt med vänner på helgen. Dricka cider i parken tills det blir alldeles för sent och alldeles för kyligt. Skratta så man kiknar och le åt det framtidshopp man, om man är som jag, känner av mest på våren medan man dricker lunchkaffe på kaféts uteservering.
Dels tänker jag att om våren hade varit mörk, osäker och långsam rent vädermässigt, ovanpå allt annat som är mörkt, osäkert och långsamt i världen just nu så vet jag inte hur, eller om, jag hade klarat det. Solnedgångarna är min räddning. Egentligen är jag väl då kanske inte så splittrad vad gäller detta faktum.
Och så är det ju något med denna staden, jag har sagt det många gånger förut. Jag vet inte riktigt vad det är, men något jag aldrig känt om en stad förut, varken en jag som jag bott i, eller bara besökt. Som en stark övertygelse, ett löfte, om att jag aldrig kommer tröttna på dess vyer, på de gråa byggnaderna, på stadssiluetten.
Gårdagens solnedgång.
jdfoto 
Alltså nyp mig så vackert!!
GillaGilla
visst!!!
GillaGilla
det här är så makalöst! Jag håller dessutom med väldigt mycket om inledningen. Vi hade regn i en vecka och det var tröttsamt. Jag behöver lite vackert, lite kärleksfullt i mitt liv. Nu när coronan kostat mig både jobb och sällskap. Men jag har hälsan! Man får se det så.
GillaGilla
Detta var väldigt mysigt att läsa, min vän!
GillaGilla