Det händer saker i mitt liv just nu. Då får jag alltid sådan lust att blogga, berätta för alla som vill höra. Jag har varit på semester! En hel vecka i Italien! Jag har fått nytt jobb! Jag ska flytta! Till en ny stad! Snart är det min brorsas student och jag ska hem till Sverige och fira med familjen! Jag är så taggad!
Lol vem bryr sig säger min ena hjärnhalva. JAG bryr mig svarar den andra. Häromdagen behövde jag ta reda på exakt vart vi åkte på semester sommaren 2017 och exakt vilket datum jag tog studenten. Nej men det var så smidigt att öppna upp bloggen och bläddra i arkivet. Vilken skatt jag sitter på ändå.
Så, nu har jag återfått lite lust att spara undan lite av det som hänt och händer i mitt liv här. Hoppas jag hittar tiden också. Som sagt, det händer saker i mitt liv just nu…
En tidig morgon förra veckan var denna otroliga himmel min utsikt från warrior two.
Vårt trötta svarta Ikea-soffbord har blivit med rosa shackrutor av kakeldekor. Jag fick lösa algebra för att lista ut hur jag skulle placera mönstret bäst eftersom dimensionerna såklart inte passade exakt. Tänk att det var detta högstadiematten skulle komma att användas till – budget heminredning!
I lördags fick jag vara hundvakt åt världens gulligaste hundvalp igen. Jag visade honom snödroppar och krokusar och låtsades stolt som om han var min när förbipasserande ville klappa.
Den första december fyllde jordklotets bästa pappa femtio år. Han hade önskat att få fira någonstans där det var varmare än i Sverige, så jag och mamma slog huvudena ihop och bestämde att Barcelona skulle det bli. Och jag och Zak skulle anlända någon dag senare som överraskning.
Överraskningen gick det sådär med då geniet loggade in på mammas konto på booking.com och listade ut hela planen… men glad blev han iallafall!
Det var såklart varmare i Barcelona än i både Sverige och Edinburgh och helt otroligt uppfriskande med lite miljöombyte. Äntligen! Har saknat att resa så!!!
Lilla familjen
Vi promenerade runt ståtliga och överdrivet stora Vila Olímpica i solen,
spanade in otrolig arkitektur
inklusive balkonger att drömma om! En av dagarna skickade vi iväg killarna på fotboll medan jag och mamma besökte MACBA, Barcelona Museum of Contemporary Art. Där har jag varit en gång innan, med min kompis Linnea när vi var i Barcelona på studentresa 2017. Gillar man modern konst så rekommenderar jag verkligen att man går dit. Zak å andra sidan var överlycklig över att han slapp…
Annars fanns det ju gott om konst överallt i stan, till exempel detta intressanta på ett hustak,
en fönsterinstallation med små små världar på en snirklig gata i innerstan
feministisk väggkonst utanför en väldigt hipster cykelbutik,
eller denna snygga installation med något *liberaldemokratiskt* budskap som jag inte brydde mig att läsa på om i en innergård vi hittade av ren slump.
På kvällen när det blev mörkt lystes varenda gata upp av unik julbelysning, och snart lärde vi oss hitta i kvarteret efter motiven. Just denna gata, vars lampor var mina favoriter, låg alldeles intill vår lägenhet.
Vi hann med en hel del på tre dagar alltså! Förutom all sightseeing hann vi besöka flera loppisar, äta på en jättespansk tapasrestaurang (med en förtjusande servitör som hette Jorge och som efter vår middag kramade min mamma och viskade ”you are so beautiful” i hennes öra…), och jag och Zak hann gå på en halv utekväll under vilken vi blev tipsade om en superhipp (och mysig!) bar där vi lärde känna tre italienare (varav en hela kvällen hävdade att han såg ut som George Clooney ”fast bättre” vilket man ju lugnt kan säga inte var sant).
Slut på reserapport! Hoppas verkligen att jag vi får resa mer under 2022, det ger mig så mycket energi och inspiration.
Ett par timmars väntande, en kort flygresa samt en kort bilresa efter att mitt förra inlägg publicerades anlände jag till julbordet ovan! Mamma hade pyntat så fint och lagat allt jag önskat mig. Jag skickade en video på julordet till Zak, han svarade ”I don’t know what any of that is”. (:
Utanför fönstrena låg snön djup och efter julmiddag vart det julklappsöppning! I mina klappar hittade jag bland annat en eltandborste (som jag saknat att ha en!), en jättemysig pyjamas, gulliga örhängen och metallsugrör.
Morgonen efter åt vi juldagsfrulle med min lillebrorsas flickvän, sen packade vi våra väskor och åkte mot stugan! Den har både fått tillökning och bytt färg sen jag senast var på besök.
Det är till 95% pappas och Nedas förtjänst. Är så imponerad av pappa som är i princip självlärd och utan att ens ha en ritning kan bygga ett HUS. Han bara kör helt enkelt!!! Kör bara kör!!! #KBK
Att vakna upp på morgonen till en blekrosa och iskall soluppgång utanför fönstret va!!!
Äta gofrulle och dricka espresso i mammas finaste kaffekopp!!!
Föreviga dimmig solnedgång samt testa isen på kvällen!!!
Under mellandagarna gick vi promenader, hjälpte pappa med bygget, och åkte in till stan och gick på loppis – vår bästa aktivitet. Där köpte jag bland annat en p-e-r-f-e-k-t kostym som jag skulle komma att ha på mig på nyår för småpengar!
Lagom till nyår smälte snön bort men det gjorde inte så mycket för partykostymerna var på! Se här:
Partykronorna likaså.
oj hej hehe…
jaaaaa vi hade absolut en NYE photo session i den delen av stugan som är under uppbyggnad just nu. Man måste ju föreviga!!! Pappa muttrade och suckade som satan såklart, men EN bild där han log fick jag!. score!
Och så ett par halvlyckade timer-bilder på hela familjen också, sen gav vi upp och gick in för att äta nyårsmiddag.
Gratinerad hummer mmmmmn
Sen lade jag ifrån mig kameran ett tag, men vi bråkade om hur oxfilén skulle tillagas, åt tiramisu till efterrätt och ringde diverse familjemedlemmar och familjevänner för att fira in det nya året med dem som fick möta det innan oss.
Och så var klockan fem i tolv och vi fick skynda oss ut till bryggan.
Pappa satte på hög musik, i fjärran sköt någon fyrverkerier, vi tände sparklers och tomtebloss och jag ringde Zak för att ge honom en nyårskyss på facetime.
Å det var de festdagarna. God fortsättning på detta året kompisar! Hoppas innerligt att det blir ett sjukt bra ett för oss alla! ❤
Idag hade jag min första dag på jobbet!! Men det är ju mindre intressant för er så istället tycker jag vi tittar på hur jag utnyttjade min sista semestervecka! Här kommer ett jätteinlägg som sträcker sig över alla sju dagarna.
Förra helgen åkte vi på äventyr. Steg upp tidigt på lördagsmorgonen och begav oss norrut, till Aberfoyle. Där gick den större delen av gänget en såndär trädklättringsbana, medan Zak (som är höjdrädd) och jag (som inte är höjdrädd men inte tycker om att betala för något som rentav är förklädd träning) gick på promenad. Vattenfall fanns!
Jättefin skog med röda ekorrar och massa småfåglar fanns också, så jag hade kamerorna i högsta hugg.
Efter det for vi och vår helt orimliga mängd packing vidare till ett campingställe som någon hade valt ut. Längs en jättefin vandringsled och intill en sjö, alldeles perfekt. Där slog vi (stökigt) läger, grillade hamburgare och blev uppätna av knotten trots giftiga mängder myggsprej. Ingen glamping här inte…
Veden räckte ändå inpå småtimmarna. Sa jag inte att lägerbrasa skulle bli sommarens grej?? Jo det gjorde jag.
För att addera till äventyret visade det sig att vårt tält (som Zaks pappa hade skickat upp med posten) saknade tältbågar. Lösningen blev tre personer i ett tvåmanstält, ett upplägg som jag gav upp på ganska snabbt så att säga…
Men vad gör välutebliven sömn när man är tjugotvå, smålullig i skogen i Skottland en juninatt! Jag och Conor gick på promenad istället, medan solen långsamt steg upp. Det var precis vad jag behövde.
Sen vandrade vi tillbaks till lägret, testade ett par innovativa sovställningar och tog en tupplur. När vi vaknade var det söndag och strålande sol!!!
Vi åkte vidare till en liten stad som heter Balmaha och hittade en undangömd liten strand där det bara var vi. Det var tjugo grader plus vilket såklart innebar (is)bad och iskaffe – en kombination som råder bot på bakfylla och sömnbrist som inget annat. Efter det åt vi middag och for hemåt.
Dagen efter var det måndag. Vi åt långsam frukost, jag pysslade om mina växter och packade ur campingryggsäckarna. Blommorna i blomlådorna som tillhör puben belägen under min nya lägenhet blommar just nu och det gör mig glad. Mycket mer gjorde vi inte den dagen, kroppen behövde vilas och myggbetten klias efter helgen.
På tisdagen fick jag träffa samtliga av mina kollegor! Via teams, inte på riktigt såklart. De verkade jättesnälla och det gjorde mig på bra humör. I samma sväng fick jag med mig grabbarna ut på promenad.
Fyllde på vattenflaska utanför parlamentet. Skottarna är så stolta över sitt vatten, och det får de väl vara. Det smakar precis som det hemma i Jönköping, så det får toppenbetyg från mig.
På onsdagen gick jag först på promenad själv, och mötte sen upp Emily. Vi drack kaffe och pratade ikapp den senaste månaden. Du har ju tagit examen, säkert fått högsta betyg, flyttat ihop med din pojkvän, och fått ett riktigt vuxenjobb! sa Emily till mig. You must be so proud of yourself! Det gav mig en lite tankeställare. Jag känner mig inte särskilt stolt. Jag är on track liksom, jag ligger i fas med växtkurvan, jag är där jag ska va i livet – varken mer eller mindre. Jag är nöjd, men inte stolt. Kanske borde jag va stolt.
Jag köpte en gullig cocktailbok på loppis, mest för att den har så fina bilder inuti. Några googlingar senare vet jag att detta är en klassiker som trycktes senast 2019 – min är från 1984. Häftigt väl! Dessvärre provade Zak att göra några av drinkarna på jobbet och sa att de var sådär…
För att försätta på drinktemat tog vi varsin onsdags-G&T på Edinburghs bästa australienska bar, Oz Bar. Ja ni hörde rätt. Bästa pga. 1. billig 2. man får öppna fönstrena på sommaren! Sitta inomhus men med solen värmandes ansiktet! Lyx en lill-lördag.
Dagen efter var det torsdag och Emily ville gå på loppisjakt med mig. Hon köpte en solfjäder, jag köpte en ring för ett ynka pund som jag är SÅ GLAD i. Ibland händer det hörrni. Ska visa er ringen en annan dag, detdär secondhandinlägget jag utlovade blir bara längre och längre…
Jag fick en tidig födelsepresent! Edinburgh med smak av pink gin. Ser ni att det står pink gin i?? Gott vare
Efter det var det ingen vanlig dag utan min födelsedag! Jag fyllde tjugotre och sa på telefon till mormor att jag vet inte om det är något att fira längre. ”Jaha du tycker jag ska vara i graven redan då” sa hon. Nä såklart. Så jag firade med pannkakor till frukost, ett besök på en farm och en lektion i hur man målar getter med pastellkritor.
På kvällen såg vi fotbollsmatchen England vs Skottland, som såklart är en Väldigt Big Deal här. Det var kul, även om resultatet (och matchen, i och för sig) var rätt trist.
Lördagen spenderade jag mest med att fixa mitt hemmakontor och greja med min jobbdator som anlände som en födelsedagspresent på fredag morgon. Sen fick jag syn på ett facebookinlägg där en tjej gav bort sticklingar av en prickig växt som jag velat ha jättelänge men dragit mig för att köpa (p.g.a. den ekonomiska förlusten om jag skulle råka döda den, vilket är ganska sannolikt knowing me). Skyndade mig dit och hämtade hem den så nu får ni hålla tummarna för att den klarar sig i min ägo.
På väg hem maxade jag semester genom att läsa bok och äta wienerbröd i parken. Just nu läser jag Dolly Aldertons Ghosts. Tycker den är jättemysig, men sen älskade jag också hennes första bok som jag läste förra sommarn. Typiskt bra sommarläsning som man inte vill lägga ifrån sig men som är enkel att komma tillbaks i även efter ett litet uppehåll.
Och så blev det söndag! Hemmakontoret stod färdigt, datorn uppkopplad. Jag provade nya tiktok-trenden biscoff coffee. Ger det en tummen ner. Kom också att tänka på hur dalgona coffee var den rådande trenden för ganska exakt ett år sedan. Vi är såna cykliska varelser vi, människorna.
När Zak slutade jobbet smsade han mig och frågade om jag ville träffa hans kompis hund Bubbles. Det ville jag såklart. Bubbles trollade bort söndagsångesten och jag somnade nöjd igår kväll.
Tja! Här sitter jag och skriver blogginlägg. Nej, skojar bara. Här sitter jag och skriver på min dissertation såklart. Mitt examensarbete det vill säga – en kvalitativ studie om hur kvinnor i olika åldrar upplever fenomenet personal branding för att vara mer specifik. Vid dethär laget, med mindre än en månad kvar till deadline och i princip allt grovjobb gjort är jag 1) ständigt i ett känslotillstånd som pendlar mellan panik och lugn 2) trött på mitt ämne, efter att ha fördjupat mig i det i närmare nio månader nu 3) plötsligt lidande av diverse nack- och ryggsmärtor (obs kanske delvis till den inte helt ergonomiskt anpassade arbetsplatsen ovan).
Någon har lämnat ett meddelande på anslagstavlan i ett av universitetsbibliotekets studierum. Försöker boka just det rummet så ofta det går.
Jag har en ny t-shirt. Fick den gratis av T-post, ett svenskt företag som är som en tidningsprenumeration fast för t-shirts. På insidan av ryggen är en artikel tryckt, och det kommer nya t-shirts varje månad. Absolut ett roligt koncept men inte värt pengarna det vanligtvis kostar imo. Men gratis är kul! :Ppp
Och det är fortsatt vår utanför fönstret. Så glad i detta! Försökte byta till vårjacka och det gick bra på dan men sämre om kvällen när jag promenerar hem från bibblan. Vinterjackan får alltså hänga med ett tag till, fastän min pappa tycker den är så ful att han, efter att ha sett en bild på den, i smyg frågade min mamma om hon inte kunde köpa en ny jacka åt mig…
Påsk är det nästan också!!! Är ledsen över att inte kunna fira den med min familj. Vill måla ägg och äta sju sorters sill men ju finns ingen här som vill göra det med mig!! Istället vill britterna traditionsenligt äta sig mätta på tusen olika sorters chokladägg. Har skickat ett urval till min familj, så att vi kan dela iallafall en påsktradition i år med.
På tal om ägg så har min frukost revolutionerats av ramslökspeston anno förra inlägget. MMm det är så gott
Förresten har jag berättat att jag har en ny möbel?? Som en bred pediestal i grå och silver-randigt, något kantstött men charmig tycker jag! Ville egentligen måla om den till någon rolig färg men tror det kanske inte skulle fästa på det nuvarande ytmaterialet, så vi får se hur länge den hänger med. Gratis var den med iallafall, nån av grannarna hade ställt ut den bredvid soptunnan. One man’s trash is another man’s treasure osv.
En dag när det var extra mycket vår (jag snackar typ goda sjutton grader va) gick jag förbi the Meadows och då såg det ut såhär. Inte undra på när människor har suttit hemma i mååånader och sen äntligen får samlas utomhus och det faktiskt också är fysiskt möjligt att göra detta.
En annan dag vandrade jag ned till Leith. Tyckte om denna vägg.
Jag har ätit min bästa ”jag ska köra ett 6-timmars pass på bibblan och kommer säkert bli hungrig”-macka. Vitt bröd med ramslökspesto (eller mayo) plus ett ägg stekt så gulan fortfarande är lite rinnig plus en stor näve spenat. Mjukt krispigt vitlökigt äggigt torrt såsigt och kolydratigt!!! (Obs kul att jag läser Ellens blogg under min matrast)
Jag hade en bukett skitfina tulpaner ett tag.
Förra helgen när det var soligt promenerade vi till havet. Har inte varit där på så länge och behövde verkligen fylla på med den energi som bara havet ger. Så tacksam över att jag kan bo så nära det!
Hehe varannan bild är på mat… Jag har lagat soppa på sötpotatis, morot, röda linser och chili. Den blev både snygg och supergod! Inte för å skryta men har blivit lite av en expert på att laga soppor det senaste året då jag bott i en lägenhet där jag har tillgång till mixer. (Läs: med att laga soppor menar jag slänga ner en drös olika ingredienser i rimlig ordning, koka ett litet tag och sen mixa tills det blir slätt)
Avslutar inlägget med Emily häromdan på en kaffe utanför bibblan. Hon har kommit in på en masters för nästa år! Glad för hennes skull.
My personality analysis report tells me that as an ISTJ, I should be concerned with hard facts. The hard fact is that I daydream a lot. And in my daydreams I had this entire summer planned in detail. It was going to be – the best summer ever.
I was going to write my only exam in a sweaty lecture hall in Leonard’s Land. I was going to notice the 12 people from my tiny course on international HRM and employment relations, and smile at the ones I’ve done the group project with. 2 hours and then we’re done, my smile would convey. They were going to smile back at me, with smiles that were repeating the very same thing. Later that evening I was going to celebrate the fact that I made it through three years of uni by climbing a hill with Thea. Blackford hill maybe, like last spring. I was going to remind her that nettles sting.
I was going to plan a barbecue in the Meadows with my friends that would never materialise, because no one can really be asked to use disposable barbecues, and are you even allowed to do that anymore? Instead I was going to meet Lucy, and we were going to lie in the middle of the Meadows together, observing the people around us. The slack liners. The group of drunk, sweaty young men playing noticeably testosterone-fuelled football. The small child trying to pick up the cherry blossom petals that were covering the ground next to Middle Meadow walk.
I was going to annoy Emily and Erin with my freedom during the days, only coming down to the library for coffee well timed with their revision breaks. One evening, me and my friends, and their friends, and their friends’ friends were going to fill up entire rows of tables in the Pear Tree beer garden, drinking pitcher after pitcher of watered-down cider. Fully aware that it perhaps is not the best way to treat our bodies after they’ve successfully carried us through another spring term, but also knowing that it is exactly what we have been waiting for.
Some of my pals in Pear Tree last May.
I was going to move in with Zak, into his new flat, after I had secured one of my own for autumn, of course. One rent is a lot more doable than two over summer in Edinburgh. But first, before starting my internship, I was going to go home to Sweden for a bit. I was going to visit my family and see what the summer house looks like in the type of sunshine that you only get during the very first days of summer. Swim in the lake and get to know the seabed with my bare feet. Watch the sunset from the little rowing boat that my dad and brother repainted a couple weeks ago. Hopefully spot a moose – my mum has been sending me videos of them. Maybe I would have been lucky enough to see one of my friends back home too, although they are usually spread out across Europe.
Then I was going come back to Edinburgh. I was going to go out with the friends that were still here, one last big night out, that would end in us climbing the Crags in the sunrise with the remaining alcohol in our veins keeping our limbs warm. Shortly thereafter, my twelve week long internship that I made every single cell in my body work so hard to get was going to commence. And the tentatively hopeful dread I had been feeling about doing it for the entire summer was going to go away almost instantly, because I was going to like it, and I was going to think to myself, that yes, I did choose to do the right thing at uni, the route I set my life on is right.
En route to the Crags at about 4 am last spring.
On the weekends me and Zak were going to travel as far as you could possibly reach within the time frame of a weekend and Edinburgh as the starting point. We were going to go to Glasgow and Newcastle again, to York, maybe to the Lake District. We were going to hang out with his friends, who I like almost as much as my own. And we were going to go to all the charity shops in Edinburgh, to the ones in neighbourhoods we would otherwise never visit, and the ones I’ve been in more times than I can count. I would have been tired of course, but I also would have been happy. I am so convinced I would have been happy that it hurts.
I was going to take a couple days off work in the second half of the summer, they told me I could take a couple days off during the twelve weeks, and we were going to go to Lithuania. I was going to see my grandma, my dad’s parents, my cousins. Zak was going to meet my dog. It sounds stupid when I write it out, but I want Zak to meet my dog before he dies so badly. He turns 14 this year. If I could, I was going to take a couple days off for the Fringe too. I was going to be moved in to my new flat by then, and maybe, just maybe, I would have been able to convince my mum, dad and brother to come visit me. For a reason I can’t fully explain, I really wanted them all together to come see me in Edinburgh before my graduation next year. I wanted to show them around the city while it still feels entirely mine, not when I’m just about to give it up.
I really wanted to end this blog post with something cheerful and inspiring. But the hard fact is that since it became obviousthat pretty much none of the above described was going to happen, I have struggled with re-routing my daydreams. I think my daydream ego has taken a hit. It was knocked off its tracks in March, reminded of reality in the harshest of ways and has since been out of order. Grasping at straws to find an anchor in a world where even the near future seems uncertain. I wonder how long it will take for it to recover. I want to daydream again.
PS. Efter att ha försökt mig på att skriva på engelska är jag snart tillbaka på svenska, i en laptop eller smartphone nära dig. DS.
På sistone, när jag mått sådär över den rådande världssituationen, den framtida (samtida) ekonomiska krisen, min bostadssituation, min mormor och min hund, vad jag ska göra av mig själv etc. etc. och inte kunnat sova har jag surfat på instagram. Jag har fönstershoppat, planerat hur jag ska inreda min nya lägenhet (jag har ingen ny lägenhet), tänkt oh och ah och bara att se på detta gör mig gladare. Jag har också velat ett tag kring huruvida jag ska blogga om detta, p.g.a… verkar jätteytlig? rentav materialistisk? Kommer inte ihåg att jag haft sådana tankar innan men det är väl lite såhär med det hela. hursom, nu tittar vi! ett litet moodboard blire
1. glasskålar som ser ut som jellybeans. Varje gång jag skriver ordet glas ihop med något som renderar ett dubbel-s påminns jag om en, i efterhand väldigt rolig situation som utspelade sig cirka 2009. På tiden då mcdonalds brukade ge bort cocacolaglas när man handlade snabbmat för en viss summa eller köpte något speciellt kombo eller något sådant. Min mamma blandade ihop betydelsen av glas och glass och blev jättefrustrerad när hon lovat mig och min brorsa mjukglass men istället fått fula glas på köpet. Little did we know att de glasen skulle komma att säljas med rubriken ”limited edition” på Amazon sådär 11 år senare…
2. denhär bikinin på andra bilden va. eller baddräkten. Inte kan man väl klandra någon för att de vill se ut som en juvel förkroppsligad!!!!
3. de fint stöpta ljusstakarna!!! så roliga små kringelikringlor. Vet med mig 100% att om jag ägde sådana så skulle jag ALDRIG tända dem p.g.a. hade velat spara dem för alltid, och med saker är jag väldigt mycket en spara.
4. vill ha en jacka i detta magiska mönster med guldtråd från Samsøe & Samsøe i examenspresent. där nu har jag sagt det. ALTERNATIVT vinner jag dedär 3000dkk de lottar ut just nu om man skriver in sig för att få deras nyhetsbrev. mvh en som absolut är ett offer för sådana ”erbjudanden”.
5. skickade detta till Zak hehe men tycker det sammanfattar mitt mående på sistone perfekt. Blir liksom arg över minsta lilla till nivån då jag känner mig rakt av OND och sen så tar jag mig samman och så… igen…
6. tänk att ha en sånhär helkroppsspegel, lampa, inredningspryl. Det är liksom 3-i-1, något som är absolut värdelöst när det kommer till schampo men mirakulöst när det kommer till möbler. samt tänk vad snygg man varit i en sån spegel.
7. en galen COLOSSAL – inte bara chunky – knit-jacka. Tänker helt enkelt att det är en sån grej man tar på sig och så spelar det ingen roll vad man har på sig i övrigt, för man ser lite smått GALEN ut men inombords är man glad och varm för vad annars skulle man vara i en jättefärgglad jacka i merinoull? Har haft denna sparad uuurlänge och funderat på hur svårt det skulle vara att sticka något liknande själv eftersom jag inte har typ 400 pund över. Men sen kan jag tyvärr inte sticka heller.
8. det är NÅGOT med kakel (klinker?) med rundade hörn. det bara är det.
Jag och Zak har gått ut för att se på solnedgången majoriteten av kvällarna de senaste två, tre veckorna.
Detta är den finaste våren i Edinburgh sedan jag bott här, tycker jag. Jag känner mig splittrad kring detta faktum: dels tycker jag att det är synd att en sådan fin vår ska slösas på att hålla sig inomhus, istället för att få åka på utflykt med vänner på helgen. Dricka cider i parken tills det blir alldeles för sent och alldeles för kyligt. Skratta så man kiknar och le åt det framtidshopp man, om man är som jag, känner av mest på våren medan man dricker lunchkaffe på kaféts uteservering.
Dels tänker jag att om våren hade varit mörk, osäker och långsam rent vädermässigt, ovanpå allt annat som är mörkt, osäkert och långsamt i världen just nu så vet jag inte hur, eller om, jag hade klarat det. Solnedgångarna är min räddning. Egentligen är jag väl då kanske inte så splittrad vad gäller detta faktum.
Och så är det ju något med denna staden, jag har sagt det många gånger förut. Jag vet inte riktigt vad det är, men något jag aldrig känt om en stad förut, varken en jag som jag bott i, eller bara besökt. Som en stark övertygelse, ett löfte, om att jag aldrig kommer tröttna på dess vyer, på de gråa byggnaderna, på stadssiluetten.
Jag låter lägenhetsdörren smälla igen för det finns ingen att väcka. När jag kommer ner på gatan är luften jag inandas det absolut varmaste den varit i år och det värker i hjärtmuskeln av att gatorna, som klockan tio en sådan fin fredagsmorgon som denna brukar vara fyllda av folk som tagit långhelg är helt tomma. Har de sopat? Jag vet inte. Jag går förbi stadsbiblioteket – ”closed until further notice” i versaler står det på inplastade pappersblad som bundits fast på grindarna.
Jag befinner mig i ett sånt jävla limbo [här googlar jag ordet för att försäkra mig om att det betyder vad jag tror det betyder, en vana jag haft sedan jag började jonglera tre språk i min vardag. På en blogg från bloggarnas guldålder finner jag en kommentar från 2006, lämnad av en Karin:
”Måste erkänna att jag aldrig riktigt vågat mig på limbo, att använda det alltså. En god vän gör det och jag har aldrig fattat vad det innebär för henne, men jag tror iofs att det har med frånvaro att göra. Frånvaro av allt. Lust, glädje, ilska – riktning.”
Just nu känns som ett ypperligt tillfälle att använda sig av ordet limbo. Jag är Karins goda vän.]
Jag möts av vägarbetare på gatan. De har köpt sausage rolls från Greggs som de äter medan de går och de pratar och skojar med varandra som om världen inte är på väg att gå under. Det är den ju ”iofs” (Karin, 2006) inte heller. Tvärtom verkar The Council ha beordrat vartenda vägarbete som stod i planerna att bli påbörjat omedelbart, vilket ju är logiskt med tanke på att gatorna är filmiskt tomma på både folk och bilar. Jag koncentrerar mig på vägarbetarnas neonorange hjälmar och låtsas att tårarna som väller över tårlinjen är på grund av den starka solen.
Sommarens planer var nästan fastställda och jag kunde räkna på (förvisso båda) händernas fingrar hur många deadlines jag hade kvar innan jag skulle få grilla i the Meadows med alla mina vänner, åka till stranden, flytta till en ny lägenhet, åka hem och hälsa på min familj och påbörja nästa steg i min karriär. För en gångs skull, då varenda vår sedan jag slutade gymnasiet har bestått av kontinuerlig ångest kring vad för roll den kommande sommaren ska spela i mitt liv (och jag i den), såg allt lovande ut. En vecka senare har nästintill alla mina vänner flytt det som är min stad, stängda gränser innebär att jag kan åka men inte komma tillbaka på oklar tid, den kanske djupaste och mest komplicerade ekonomiska krisen *någonsin* står framför oss, och ljuset i tunneln som jag såg efter att ha känt mig som bränt bottenskrap ett bra tag har släckts. Until further notice är tunneln kolsvart: varsågod och välj om du vill backa eller fortsätta framåt.
Kafé efter kafé och butik efter butik längs min väg till universitetsbiblioteket (som håller öppet av plikt till de som betalar tusentals kronor per år för sin universitetsutbildning) är stängda. En ensam frisör sitter i frisörstolen på sin egen frisörsalong och läser på mobilen. ”We’ll reopen as soon as we can” står det på en lapp. Tidsramen för allt som händer nu är så oklar. De som lämnat staden föreställer sig någon slags lockdown i månader, skräckslagna av ”en kompis kompis som känner någon i militären som sagt x och y”. Det är svårt att inte bli påverkad av deras panik. Jag tror att det som händer här nu, denna panikslagna självevakuering som gör att samhället känns som om någon tryckt på paus (⏸) kommer hålla i sig ett par veckor och att allt sedan långsamt kommer att återgå till hur det brukade vara (fast värre, svårare, jobbigare).
”Det är svåra tider nu” säger folk och när jag ser andra människor kämpa känner jag mig bara korkad. Mitt liv är enkelt just nu: det handlar om att skapa rutiner i en vardag som mer eller mindre fallit samman, bädda sängen om morgnarna, skriva mina kursarbeten, handla mat och tvätta händerna. Det är osäkerheten inför framtiden, där den enda övergripande prognosen är att det blir sämre än vi tror som gör att jag gråter och snörvlar på biblioteket och de fem andra människorna i denna enorma byggnad tror att jag är sjuk i ett virus jag naivt nog inte ens är rädd för (för att jag själv är frisk och dessutom privilegierad nog att att de allra flesta jag bryr mig om inte kommer drabbas särskilt hemskt av det om alls).
Nä, jag vet inte. Jag kommer ingenstans med det här, jag har tappat allt hopp bara och medan jag vet vad jag ska göra av mig själv så… vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. Egentligen skulle detta vara ett inlägg om allt fint vardagligt och extra kul jag hittat på den senaste tiden, men det blev inte av för jag klarade inte av att se på bilderna.
jdfoto 