Förrförra helgen, när vi var och campade, gick jag och Zak långpromenad i skogen i Aberfoyle. Jag hade kameran med mig.
Utsikt först och främst.
Jag ooh-ade och aah-ade mest för att det var så grönt!!! Juni är verkligen bästa månaden i naturen på denna sida jordklotet. Jag är ledsen att den är över.
Tummen upp kompis !!
Kul att ni ville följa med! puss!
Häromdagen pratade med min bästa vän Johanna om min blogg. Tycker du om den som den är nu? frågade jag. Jag vill fota mer för fotandets skull, ta med mig systemkameran ut och dela med mig av bilder som inte är underlag för en story om ~mitt liv~ utan är tagna i ren kreativ anda, sa jag. Men det känns så pretentiöst. Som att jag Tror Att Jag Är Något.
Men det är ju precis det jag gillar med din blogg, sa Johanna. Att det är lite av båda.
Lyllos mig som har en vän som vet precis vad hon ska säga och vars åsikt jag värderar så högt. Med andra ord: nu blir det förhoppningsvis mer foto på bloggen. Har ni något emot det kan ni framföra era klagomål till Johanna. :–D
Eagle Rock -> Dalmeny Estate, South Queensferry, Edinburgh.
Häromhelgen passade jag, Zak och en kompis på att ta oss till Roslin – en djup dal en liten bit utanför Edinburgh perfekt för upptäcksfärd: full med snirkliga små stigar, ett helt otroligt landskap, häftiga folktomma picknick-platser och en ståtlig slottsruin. Och ramslök! Zak hade hört att det växte ramslök där och det ville jag såklart ta vara på.
Ibland när jag är ute i naturen fastnar jag i ett tankesätt där allt som min blick hamnar på är konst. Tänk att stenarna format sig just så, att grenarna växt så, att mossan färgat marken i just denna nyans!!!
Nu riskerar jag att låta som att jag har tappat det men: naturen är min favoritkonstnär.
Såg folk som faktiskt tappat det.
Och så till slut! Ramslök: funnen.
Jore: glad. Plockade två fulla fryspåsar och har sen dess gjort helt otroligt god pesto av det. Vill äta varje dag men det har visat sig ohållbart att ständigt stinka av vitlök – speciellt när man måste ha på sig mask och således känner lukten otroligt starkt själv.
Fikapaus. Åt ostbågar (är *minimalt utrymme mellan tumme och pekfinger*-nära på att börja tycka wotsits är bättre än OLW’s cheese doodles) och försökte mig på att gilla öl igen. Hur GOTT låter inte apricot sherbet liksom! Den var okej… smakade mest fruktig öl.
Sen kan det hända att vi tog fel stig, gick vilse och inte lyckades hitta ut innan det blev mörkt. Men det var det värt.
Det är fredag och jag vill mest titta in för att berätta att min ampellilja fått en liten blomma. Är inte det tecken på VÅR så vet jag inte vad.
Jag har haft en väldigt hyfsad vecka och idag hade jag kryssat av alla punkter på veckans att göra-lista lagom till klockan sex. Bland annat har jag:
Tror förresten att jag har mått bra denna veckan tack vare att jag har intervjuat människor i min research p.g.a. äntligen lite social kontakt? Har liksom inte haft en riktig konversation med en främling på år och dar annars känns det som!
Glad fredag på er!
En dag efter sommarjobbet i somras åkte jag, mamma och lillebror på picknick till rosariet. Picknicken bestod av Max (mestadels av deras västerbottenost-sticks!) och det var förvånande soligt ute.
hej brorsan kolla på mig
Kan hända att vi matade pippifåglarna med lite pommes… tänker att de får ”””unna sig””” lite skräpmat ibland också
Och så har vi stunderna då jag är så himla tacksam att en ocean skiljer oss åt. Att ekvatorn utgör någon sorts magisk gräns som inte går att ta sig över, delar mig i två magnetiska fält. Dessa stunder vill jag hävda utgör majoriteten, och det är under dem jag känner mig som starkast. Ja, närmast oövervinnerlig. Som att ingenting kan röra mig i ryggen. Som att ingen kan nå mig.
Varsågod, prata skit om mig, bjud inte in mig till saker, glöm bort mig ibland och hör inte av dig. En del av mig kommer brinna, hettas upp som elektroner i omlopp. Men den delen är fast på en öde ö, omringad av iskallt vatten, oförmögen att ta sig därifrån på egen hand.
Jag kommer bete mig likadant mot dig, i någon sorts dum förhoppning om att det kommer få det att brinna i ditt hus också, men jag kommer inte konfrontera dig. Det är inte värt känsloarbetet för min del. Det är inte värt flygbiljetten för min andra halva, för det är jag som måste betala den. Känslorna betalar sällan (aldrig) för sig.
Så distansförhållandet vi har är bra för oss båda, tänker jag. Ibland överraskar vi varandra genom att hälsa på oinbjudna och för det mesta är det helt okej det med – någon gång till och med kul och skoj och härligt. Jag har läst någonstans att det i vilket förhållande som helst är bra att längta efter varandra. Därför är det extra skönt att veta att vi efter en visit, en inbjuden eller oinbjuden sådan, skiljs åt igen. Tryggt, på något vis.
jdfoto 