åter till paris

travel
 
 
Det är torsdag igen, tillika dags att sätta sig i tidsmaskinen och åka bakåt i tid och rum. Idag, till ingen mindre stans än Paris. När var jag där, undrar ni. I juni 2015. Snart tre år sedan. Tyckte mycket om Paris – det låg en obrydd stämning, en så okomplicerad aura, över hela stan tyckte jag. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kolla vilken fin familj jag har. Blir alldeles glad i själen. Saknar dem varje dag. Är kanske den familjekäraste jag vet?
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
Har ni sett en vy som skriker Paris mer än denna???
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Postade förresten ett av mina första gatufotografi-inlägg efter denna resan. Här hittar ni det. 
 
 
 
 
 
Ahh. Drömmer mig tillbaks till allt det gröna. Vill du resa mer? Se återblicken till Lanzarote här och Hongkong här. 
 

en onsdag i sexton kvadrater

nothing out of the ordinary
Häromdagen funderade jag på hur det kvadratiska fotoformatet liksom förvunnit igen sedan Instagram ändrat så att man kan ha bilder i andra format. Tänker att jag kan återinviga det genom detta inlägg i ”ett foto i timmen”-anda. Vi ska ta oss en titt på min lediga onsdag prick en vecka sedan! 
 
 
 
 
Skulle börja dagen klockan åtta men det råkade bli nio istället. Sånt som händer ni vet. Jag rullade iallafall ur sängen och gick de hela fem stegen till köket i pyjamas. Där mikrade jag havregrynsgröt med kokosmjölk och kokade kaffe som jag tog tillbaks in på rummet. Ställde min frukost på elementet för att den inte skulle bli kall medan jag bäddade sängen. Är jag ett geni eller? Diskutera i kommentarsfältet. Ingen annan verkade vara uppe så jag åt frukost framför datorn. Erin hade skickat mig länken till denna artikel kvällen innan så jag läste den. Den var högst tankeväckande, även om jag inte vet om jag riktigt håller med?  Älskar hur som helst när kompisar skickar mig länkar till artiklar. Och ickekompisar. Länka mig kul artiklar folk!
 
 
 
 
När kaffet var slut var det dags att sätta igång med livet och då måste man ha riktiga kläder på sig har någon (jag) sagt. Så jag klädde på mig (svart, skräll) och tog tag i plugg. Tjurade lite över hur oproduktiva mina gruppkompisar var. Ringde en myndighet jag inte ens vet namnet på, bokstaverade mitt namn och bokade tid för att skaffa ett national insurance number. Och drack hinkvis med saft. 
 
 
 
 
Några timmar senare var jag hungrig igen. Hoppsan. Gjorde tonfiskröra och värmde bakpotatis från igår. Såg klart en dokumentär jag påbörjat dagen innan på Netflix medan jag åt. Mina flatmates har fått mig att upptäcka Louis Theroux och hans dokumentärer. Han drar sig inte för att ställa provocerande frågor vilket gör dem spännande samtidigt som de är ganska lättsmälta. Tips alltså! Finns på BBC också tror jag?
 
 
 
 
Efter det kände jag att jag var trött på att sitta inne, så stoppade i hörlurarna och gick ut. Hade planerat att bara vara ute i någon timme men det blev lite längre än så. Mår så bra av att gå, att upptäcka nya stigar och bakgator. Längtar till vi flyttar av anledningen att jag då kommer ha nya områden att upptäcka. 
 
 
 
 
Träffade denna söta! Vibear med svanar, tycker de är coola. 
 
 
 
 
När jag kom hem var jag hungrig igen så jag åt mellis. En av mina flatmates sa häromdan att hon trodde att hon drack mycket te innan hon träffade mig. Hehe. Min tekonsumption har varit rätt otrolig det senaste året, ja. Vet inte varför, tycker bara det är väldigt tillfredsställande med varm dryck? Medan jag drack mitt te skrev jag ett blogginlägg och läste inför torsdagens föreläsningar. När klockan slog sex var det dags för mig att bege mig in mot stan. Passade på att ta ut mina kvistar som vissnat och hoppade på sjuan mot uni.
 
 
 
 
Jag skulle på ett women in business-event nämligen! Erin hade skrivit till mig innan och sagt att hon ville komma så jag plockade upp henne från bibblan och vi gick dit ihop. Det var en mycket intressant föreläsning av en mycket inspirerande kvinna. Passande sådär dagen innan internationella kvinnodagen. Och vilken annan dag som helst för den delen. När föreläsningen var slut var det en kvart tills bussen hemåt skulle gå. Hemma, där bussarna går en gång i timmen, hade en kvart varit ingenting. Här känns det som skitlänge. Vi promenerade till North Bridge och tog bussen därifrån. 
 
Hemma åt jag choklad till middag och gick och la mig p.g.a. trött efter en ändå lagom produktiv onsdag. 

bt murrayfield och ännu en vecka

miscellaneous
 
 
Hej vänner! När jag börjar skriva detta inlägg är det söndag igen. Söndagsmasken är på. Söndagsdonutsen, kassa sådana från Tescos reahylla gottar sig i magen. Vi ska kolla på saker som hänt och känts i veckan som varit. Utan någon som helst inbördes ordning pga allt är scrambled eggs i min hjärna ändå. 
 
→  Jag har gått på fler promenader än någonsin!!! Skönt. Det har luktat vår ute och varit mestadels fint väder. Har upptäckt nya gallerior och torg som jag inte visste fanns. Får skriva ihop ett tipsinlägg om sånt jag hittat som jag inte sett att andra tipsat om. 

→ Jag har varit på en superspännande föreläsning via Edinburgh University Women in Business. Som dessutom kompletterat det jag läst om karriärsutveckling i min HR-kurs på ett himla bra sätt? Ni vet när saker man lärt sig bara går ihop? Tycker om den känslan massvis.

→ Jag har provat en ny bar. Den heter The Jazz bar, ligger mitt i centrum och bjuder på livemusik nästan varje kväll. Dit går jag säkert tillbaks. 

→ Jag har mött upp en vän som jag inte sett på månader (fast vi bor i samma stad och går på samma uni och har varit i princip lediga i tre veckor i sträck). Vi pratade lärarstrikes och sommarplaner och jag åt scones som var så mättande att jag glömde äta middag. 

 

 
 
→ Jag har firat en annan väns födelsedag! Har bekantat mig med en drös nya människor och haft en hel incident-fri kväll ute. Tycker det är så kul hur lätt det är att bli bekant med folk på uni? Nästintill alla vill prata, utbyta kontaktuppgifter (även om detta är användarnamn på sociala medier) och säga ”jamen vi borde ses och ta en fika någon gång snart!” (sen om det blir av eller inte är ju en annan grej). Är det så hela (resten av) livet? Är det bara jag som kommer från en småstad där alla känner alla och folk har ”nog med vänner” som inte är van vid denna sortens öppenhet? 

→ Detta relaterar eventuellt till föregående punkt men har insett att jag är usel på att komma ihåg namn? Minns dem i cirka en kvart och sen poff borta. Måste verkligen öva på detta. Min flatmate Erin är grym på sånt. Hon minns ålder, adress, antal husdjur och skostorlek på folk jag nämnt när jag själv glömt bort vad de heter. 

→ Jag har varit och intervjuat en man som jobbar för Scottish Rugby och fått mig en privat rundtur kring Murrayfield, Skottlands största rugbystadium. Tycker dessvärre att rugby är urtråkigt att kolla på (det. går. så. sakta. ingenting. händer. ju.) men det var spännande att få se en så stor arena helt tom? Plus att vi prickade in vårens hitills finaste dag att åka dit på. Det var så varmt att jag var tvungen att ta av mig jackan? 

 
 
 → Jag har varit glad. Tror det har med vårkänslorna att göra, men har helt enkelt känt mig nöjd och lugn och tillfreds. Pratade om detta med Emily häromdan, hur vi varit innerligt lyckliga de senaste dagarna, trots att inget särskilt har hänt.
 
 → Betalat min hyra och insett att hehe, jag borde nog se över matbudgeten lite. Äter som en tvåbarnsfamilj? Sorgligt att man ska äta upp sina pengar, finns ju skojigare saker att lägga dem på än föda (eller?). 
 
 
När jag avslutar detta inlägg är det visst måndag. Var för trött för att knyta ihop säcken igår, så får väl göra det nu, medan jag äter min gröt. Som för övrigt blev helt fenomenal idag? Lyckat. Snart ska jag vandra iväg till min första tutorial för veckan, en jag faktiskt tycker om. En bra tutor gör så stor skillnad för diskussionen som blir. 
 
Annars är veckans planer – som vanligt – rätt odefinerade. Imorgon morgon ska jag till vårt lokala ”job centre” för att skaffa mig ett national insurance number. Sen har jag ett par föreläsningar innan ännu en ledig onsdag att fylla. Borde nog sätta mig ned och skriva ihop en plan på hur jag ska plugga inför exams med tanke på att jag bara har fyra veckor på terminen kvar (!!!). Har också gett mig själv matinköpsförbud till på onsdag (minst! tror jag ska förlänga det till fredag) så ska försöka laga kreativa middagar av allt jag har i kylskåpet. Idag har jag till exempel med mig mango och kokosris till lunch. 
 
 
That’s it för veckouppdateringen denna veckan hörrni. Håll koll här i etern for further updates i mitt högst händelserika liv. Eller på instagram stories, där hänger jag också en del, som ni vet. 

nedplottrat i anteckningsappen

written
Sådanahär inlägg var ju populära för några månader sedan (och innan dess?) och precis när jag tänkte göra ett själv så publicerade Johanna, min ständiga idétjuv (skyller på telepatin) ett. Men men, här kommer ett urval av det som sparats i anteckningsappen på min mobil. Ord som skrivits ned mellan 2015 och nu, lite huller om buller. 
 
Förresten. På sistone har flera av er sagt att ni tycker om hur jag skriver, att jag skriver. Har alltid tänkt att foto är mitt främsta medium, och det är det ju såklart fortfarande, men det är ändå så himla fint att höra. 
 
 
Okej let’s go!!! Uppifrån och ner, vänster till höger. Först ut – ett utdrag som jag aktivt skrev ned (inte ens a case of copy-paste här alltså) ur min ekonomibok pga tyckte det var så kul att man gjort så att akronymen för de länder som påverkar euron negativt bildar ordet pigs. Därpå, en kort bussnotering om någon som gestikulerade på bussen. Fetstilt, en insikt jag kvarstår vid än idag. Lite kul dock att den anteckningen är daterad efter första dan av mina IB-exams. Nästa anteckning är från vår studentresa till Barcelona, då jag av någon anledning försökte räkna ut hur mycket sömn jag och mina kompisar fått. Det var inte mycket, men sen var inte poängen med resan att sova bort tiden heller. I november, (vilket är TRE månader sen!!! kan ni fatta) skrev jag ett litet till mina kompisar för det var för högljutt på klubben vi var för att kunna prata. 
 
I mitten av december 2016 satt jag som vanligt på 130:an till skolan en fin vinterdag och älskade livet. Någon månad senare antecknade jag ett citat som jag tyckte var fint efter att ha sett She’s funny that way. En googling säger mig att originalversionen kommer från Cluny Brown, men det visste jag inte då. 
 
 
 
 
 
 
Jag skrev några rader första dagen på min studentvecka. Var förväntningsfull, lite rädd, och väldigt lycklig minns jag. Och så antecknade jag recept på banankaka som man kan göra i mikron. Himla bra när man är sötsugen. Vilket jag är typ tre gånger om dan. Från min födelsedag förra året – tillika dagen efter min studentmottagning – har jag en rad jag inte har någon förklaring för. Grät glädetårar den dan vilket inte händer så ofta. 
 
Den elfte februari i år, inte alls länge sedan alltså, var jag upprörd över min förmåga att fästa mig vid folk som inte bryr sig. Från förr finns också insikter jag antecknat, och någons youtube-favoriter som jag tyckte var viktiga att plottra ned. Och ytterliggare en bussfundering från vad jag minns som en fin vårdag. 
 
 
 
 
 
 
Längre ned i anteckningsappen finns också en utvärdering av alla Eurovision-låtar typ 2016. Vi skulle betta om topp tio-placeringar och jag tror det är rätt självklart varför jag inte vann. Favoritrad: ”Frans ser nervös ut”. Stackarn. En annan dag för längesedan var jag _ledsen_ deluxe och gjorde det jag är bra på: att inte berätta om det för nån. Och vet ni? Det funkar rätt bra för mig oftast. Minns på långa vägar inte vad jag sörjde just då. 
 
Den äldsta anteckningen på min nuvarande mobil är ett nedsparat fucku-finger. Tänkte att det skulle komma till användning. Det gjorde det aldrig. Men bra att ha ändå ni vet. Sen har vi en av mina favoritanteckningar – den från min studentdag. Hade grandiosa planer på att jag skulle anteckna lite då och då under dagen men det glömdes bort efter 06.56. Lite synd men äh, man kan inte dokumentera allt i livet, visst? 
 
Och sist. En tyst fråga som jag ställde till Kristina i slutet på en lektion när jag inte ville va ensam i väntan på bussen. Hon sa ja. 

åter till hongkong

travel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är torsdag igen och idag tar vi oss en tur tillbaka till Hongkong. Det känns som evigheter sedan men var egentligen så nyligen som början på 2015. Vi var där över jul och nyår, såg fenomenala fyrverkerier, spanade på buddhastatyer och apor, gick på massvis av kul marknader, besökte macau, åt knäppa saker på restauranger och egg waffles från gatukiosker. Det var mycket fint och jag hade gärna åkt tillbaks. 
 
Förra resan tillbaks i tid och rum finnes här!!!

blizzard week genom mobilen

nothing out of the ordinary
 
 
Halloj hej!!! liveupdatering från stugan! skojar bara. Ska snacka om förra veckan. Efter min reading week hann jag nämligen bara gå till uni i två dar, innan det pang bom blev *rEd wEaThEr wArNiNg* i landet jag bor i. Snöstorm alltså. Som ni kan se från bilderna över. Sex-sju centimeter snö max? Uni-sekreteraren skickade ut högst allvarliga mejl till alla och till och med biblioteket stängde. Bussarna slutade gå. Det snöade lite. Alla restauranger stängde. Det snöade lite till. Ha!!! sa jag och mina flatmates och ordnade filmkväll. 
 
 
 
 
Dagen därpå vaknade jag tidigast och tog på mig mammarollen. Beordrade alla UT UT UT i snön. Vi skulle ut och ta vara på! Embracea! Carpa! Jag satte på mig dubbla byxor och mitt bästa leende och bad om soppåsar i receptionen på mitt studentboende och fick en hel bunt. Stoppade dem i fickan och ledde sedan tåget mot Calton hill. 
 
 
 
 
Kolla så genomgulligt snögäng!!! Redo att carpa! Väl klädda! Fina vinterkängor Felicia, är det adidas eller nike? Uppe på berget dog min mobil p.g.a. kallt (låt er inte luras, det var ungefär två minusgrader) men jag vill lova att det som skedde var en fröjd för ögat. Fyra myndiga gals iklädda gröna plastpåsar slideandes nedför backen. Ni skulle varit där hörrni. Sen vandrade vi in till stan i jakt på varm choklad bara för att inse att varenda jäkla fik är stängt och igenbommat. 
 
 
 
 
En annan dag, eller om det var samma, ärligt talat har alla snow days flutit ihop till en, fick vi mejl om att uni skulle fortsätta vara stängt. Jag och Erin var glada. Och jag och Emily var kalla i hissen. Jag åt choklad (tips! så jäkla god mörk choklad! finns på LIDL!), blev glad över att mina kvistar slått ut i mitt rum, åkte på flat party och hade snöbollskrig. Och så hade vi sleepover i Erins säng för hon har bästa madrassen. 
 
 
 
 
Efter tre dagar i snö-lockdown var affärerna tömda på allt som är färskt. Det ryktades om att folk varit fast på motorvägarna i över sexton timmar. Hela Edinburgh förvandlades till någon sorts post-apokalyptiskt samhälle där bara de riktigt modiga vågade sig ut på gatorna. Snön hade börjat smälta bort. Det blåste inte ens längre. Jag hade snötovigt hår och ansiktsmask för något måste man ju fördriva tiden med medans skottarna panikar över snön. 
 
 
 
 
För att ta vara på det sista av den rena snön, gick jag, Erin och Felicia på promenad efter att solen gått ned. Upptäckte nya gränder och tittade på varenda restaurangmeny vi gick förbi med hjärtögon. Hamnade på en lokal klubb med bananer i taket men bara medelålders människor på dansgolvet. Och erkände för varandra att lite ledsna kommer vi nog bli över att flytta ifrån denna sidan stan till sommarn. Och det var slutet på den snöveckan det. 
 
 

åter till Lanzarote

travel
 
 
Jag ser mig själv som ganska berest. Bortskämd, ”posh”, miljöbov säger andra. Själv tänker jag bara att jag är jävligt lyckligt lottad. Som har föräldrar som haft möjligheten och viljan att visa mig världen. Det finns så många som inte har den lyxen. 
 
På sistone har jag också tänkt på hur mycket av resorna jag glömt bort. Hur många detaljer, timmar, dagar, hela veckor av upplevelser som vittrat bort, minnen som förlagts i hjärnans bakre kammare. Tackar mänskligheten för att vi kom på foto. Och tackar mig själv för att jag fastnat för detta sätt att dokumentera livet på. 
 
Häromdan blev jag påmind om att bilder gör det möjligt att resa i rum såväl som i tid, av en artikel om The Agoraphobic Traveller –  om Jacqui Kenny som lider av agorafobi och ångest och istället för att resa fysiskt reser, och fotar, genom Google Street View. Spana in hennes hemsida, hon verkar cool. 
 
Därför tänkte jag påbörja en liten serie här på bloggen. Typ throwback thursdays fast med resor jag gjort i livet? Så jag kan få återuppleva dem medan jag väntar på att det ska bli vår utanför fönstret, så ni kan få se lite av det jag sett och så jag har en anledning att rota runt i mitt fotoarkiv. För vad annars finns det där för. Hoppas ni gillar det. 
 
Mjukstartar med Lanzarote som ännu är färskt i minnet och som jag tänker på under molniga dagar men som jag har en del bilder som jag inte visat er ännu från. 
 
 

 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lägger för övrigt dessa inlägg i kategorin ”resor” – där och under ”gatufotografi” finns redan en hel del live-dokumentation. 

en väldigt icke-spektakulär lördag

nothing out of the ordinary
 
Det är lördag och jag har tröttnat på att sitta i min säng och ta anteckningar på artikel efter artikel. Jag måste ut. Saknar att ha hund bara för anledningen att jag nu måste hitta på egna anledningar att gå ut och gå. Låta omständigheterna styra vart jag hamnar. Skita i övergångsställen och inte gå hem förrän jag tänkt genom min stundande livssituation tre gånger om. Skratta med kvinnan vars soppåse brister precis när hon ska slänga den över kanten. Igenkänningsfaktor: hög. Lyssna på samma tre låtar på repeat, för jag tycks aldrig tycka om fler än så samtidigt. Svänga in på shady små bakvägar där ingen annan går och stanna och lyssna på fågelkvitter mitt i stan. 
 
Så idag bestämmer jag mig för att jag ska baka kladdkaka. Och till det behöver jag smör. Och som vi alla vet så är smör inte en basvara och finns absolut inte i det lilla välsorterade Sainsbury’s som ligger precis under min lägenhet. Bäst jag går till någon annan affär. Och om jag ändå ska ut så har jag ju faktiskt inte varit i parken två gator bort på ett tag? Inte sen kvällen någon månad sen då jag blev skrattad åt över det faktum att jag inte känner igen träd (holly? vad är det? tydligen järnek. finns inte vilt i sverige längre. hur skulle jag veta!) av en med fin engelsk dialekt. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Parken är grå idag, trots att solen skiner. En man springer varv efter varv, två hundar jagar varandra över gräsplätten i mitten. En hund springer fram till mig och luktar på min (fejk)päls. Jag går vidare. Kan vid dethär laget vilken liten stig leder mig ut på rätt gata. Går till köpcentret där jag i höstas delade ut godis och raffle tickets iklädd halloweenkostym. In på lidl samtidigt som spellistan slår över till Queens Crazy Little Thing Called Love och jag inser där och då att hjälp vad jag m-å-r! Älskar att handla mat. Någon åker rullskridskor mellan gångarna och jag ler. Kan man handla mat åt folk? Jag gör det gratis som terapi. Prickar av sakerna på min mentala inköpslista. Lägger till halloumi och cheddarost och tomater. Staple foods ni vet.
 
Sen packar jag allt i min lysande orangea tygkasse som jag fick gratis från The Fine Art Collective och går ut i solen igen. Hamnar bakom kanske den största hunden jag sett i mitt liv på gatan. Känner enorma ”villhöver”-känslor efter hundgos. Undviker att gå om trots att de går långsamt och min kasse är tung bara för att jag vill titta på den lite mer. Vår trio (kan hända att de inte visste om att jag ingick men men!) passerar förbi en av många charity shops på min gata. Jag ser ett rött stycke tyg fladdra på £1-stången. En investering. För varmare tider. Jag råkar ju ändå ha ett enpundsmynt i fickan så det är okej. Välgörenhet, rentav. När jag kommer ut har mina nyfunna kompanjoner försvunnit utom synhåll och jag går sista biten hem utan att ha ögonen på en svajande hundsvans. Går förbi en launderette och bygger upp livshistorier för varenda en av människorna som sitter där. Vill bjuda alla dem på kladdkaka. 
 
Hemma sätter jag på ugnen innan jag ens tar av mig ytterkläderna och bakar så det räcker både som middagssubstitut och i en halv vecka framöver. Emily joinar mig och gör oreo-fudge. Tack livet för denna lördag, den var så fin som bara vardan kan bli. 
 
 
 
 
 
 

appreciation post

nothing out of the ordinary

 
För tre veckor skrev Carro till mig och frågade ”är du ledig 19e-22a? svara nu så bokar jag biljetter”. Ja, sa jag såklart. Och vips så var hon här. Vi gick runt hela stan på en eftermiddag (en runda på sisådär 15km bara), lagade mat i mitt kök, gick på museum och pratade ikapp livssituationer. Vi satt på bussar tills de nådde sin ändhållplats, tog oss upp för både Arthur’s seat och the Pentland Hills. Åt chips och pizza på toppen, hoppade över leriga bäckar, klämde oss genom grindar. Delade sminkspegel, lockade hår, dansade till låtar vi aldrig hört förut och ljög om att vi var från Kanada för irriterande, vingliga män. Spanade in vårtecken (blommor!!!!!), tog av oss jackorna i solen, gick Portobello’s strandpromenad, åt ett halvt nachos-berg på The Auld Hoose. Minns inte när jag senast hunnit med så mycket på tre dagar?
 
Jag har känt Carro sen jag var typ tretton och vi hamnade på samma högstadium. Hon bryr sig mer än någon annan, delar min cyniska humor och tänker tankar klokare än de flesta. Det finns få jag känt så väl så länge. Och det finns ännu färre som reser över hav för att följa med mig upp på berg för sitta och lyssna på låtar som en sjöng på musiken i typ sjuan tills jeansen blir genomblöta av det blöta gräset.
 
Det jag försöker säga är alltså att min vän är bäst och jag tycker synd om er som inte har henne i ert liv. Och ni som tackar nej till möjligheten att ha det – ni gör livets misstag. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
tack bae för att du kom och hälsade på.