jdfoto

Hej käraste. Jag är arg på februari, för att hon bara hade tjugoåtta dagar, och sur på tiden, för att den går så snabbt. Vips har det gått två hela veckor utan att jag bloggat trots att jag i början av året sa. Varje vecka. Ska jag.

Jag har storslagna planer, ska ni veta, har både ett inlägg och ett annat planerat, men allt tar tid, och tid har jag inte. Skärmtid däremot, det har jag gott om. Snittar på nio timmar om dagen vid datorn endast denna vecka. Därför känns det så synd, att slå upp datorn när jag tar ledigt från plugget. I veckan äter jag lunch och middag framför datorn, men gör mitt bästa för att inte bryta vanan att läsa bok till frukosten. Har inte läst ut februaris bok än utan ligger något efter. Mars-boken hade legat och klagat på bokhyllan om det inte vore så att den bodde inuti min mobil. Mera skärmtid. Har börjat få ont i nacken trots att jag gör yoga nästan varje morgon. Känner mig gammal. Men vet ni. Idag träffade jag en kompis utanför biblioteket och när hon frågade hur jag mådde svarade jag helt okej och det var inte för att jag ville att konversationen skulle vara över.

Saker som gjort mig extra glad och fastnat på bild senaste veckan:

Glassbaren ovan, som jag och Zak hittade av en slump. Jag åt glass med smak av brown sugar and pecans och earl grey with lemon. Ni hör ju!! En upplevelse som jag vill upprepa.

Blommor inne! Och god frulle

Blommor ute.

Denna ölen jag drack häromhelgen. Eller var det burken, ja mest den faktiskt.

Att spana på fåglar. Titta, en häger!

Utsikten genom biblioteksfönstret. Och att det fortfarande är ljust ute när jag kommer dit vid halv sex tiden!

Dessa veganska donuts. Det absolut godaste jag någonsin haft äran att äta i donutväg.

Ja det var det. Hoppas jag hittar (skärm)tid till att förverkliga mina storslagna inläggsplaner snart.

Hej hallå! Det är väl dags för mig att göra inlägg i realtid. Eller ja, lite mindre dåtid. Igår var det ”blue monday” det vill säga, enligt en reklamkampanj för brittiska resebolaget Sky Travel från 2005, årets DEPPIGASTE dag. Och hu, jag kan lova er, att jag var deppig. SÅ deppig var jag. Såg inte alls ut som på bilden ovan. Skickade rödgråtna bilder på mig själv till Zak och skrev jag vill inte levaaaaaa. Sen framåt kvällen tog jag ett bad och läste bok och då frågade Johanna om vi kunde ringas och sen mådde jag omedelbart bättre. Så det kanske blir något av idag ändå. Igår blev det ingenting av.

Men, jag har dokumenterat massa i vardagen sen förra blogginlägget som jag vill visa er! Till exempel först, att någon i mitt lägenhetshus har evakuerat sin julgran. Det var spår i trappen hela vägen, små högar av barr i varje trapphörn. Först blev jag (återigen) fylld av sånhär härlig UT MED DET GAMLA IN MED DET NYA-känsla. Sen märkte jag att vår hall sakta fylldes av barr… och sen var det plötsligt barr i mitt rum och jag kände mig mest irriterad på att våra grannar inte kan städa upp efter sig. Hade jag bott i Sverige hade jag skrivit en Arg Lapp. Tycker det är orättvist att jag ska ha granbarr i lägenheten när jag inte haft en julgran. All the pain and no gain liksom.

Den uppmärksamma bloggläsaren märker såklart att jag i granbarrs-bilden har mina stackars gamla vinterkängor som både har tappat allt innerfoder och slipats glashala på sulorna. I bilden ovan har jag mina nya KICKERS med fantastiska sulor som har bra grepp på både kullerstensgator och bergsstigar. Tog för övrigt en bild på denna outfit och skickade till min brorsa pga kände mig som en cool storasyrra! Fick tillbaks: ”fire, fint tbh”. TBH??? Nä nu!

Jomen jag har fått en del användning av skorna på sistone tackar som frågar (denna fråga sponsras först och främst av min mamma). En särskilt kall lördag var det is på kanalen. Varken jag eller Zak vågade gå på den, vilket inte förvånade mig det minsta, något som däremot gjorde det var antalet barn som var ute och misshandlade isen? Nej men jag skojar inte, det var som om britter aldrig sett is. Överallt längs med kanalen stod mammor och pappor och väntade tålmodigt, alternativt HEJADE PÅ, medans deras ungar slog på isen med diverse redskap. Pinnar, stenar, en och annan spade eller stövel. ”SNÄLLA mamma kan vi gå ut och slå på isennnnnnn” tänker jag att det ekade i varje familjehus hela helgen.

Själv har jag ägnat mig åt mycket mer fridfulla (och fredliga?) aktiviteter som yoga! I soluppgången och med både tända ljus och rökelse ja det är nästan så att jag gått och blivit spirituell!!! Om det inte vore för att jag hatar yoga av hela mitt hjärta och det dessutom ger mig otrolig träningsvärk i ryggmusklerna så hade jag nog varit helt fast.

Drack en grön smoothie på det också, dokumenterade endast pga ironin grön smoothie i ölglas. Skål!

Min mormor fick en ny hund! Som tidigare nämnt fick min älskade pensionär somna in ett par veckor innan jul, och någon vecka in på det nya året fick min mormor ta över denna lilla tjejen vars tidigare ägare inte längre hade tid för henne. Hon heter Kola och verkar stortrivas än så länge, även om mormor fortfarande råkar kalla henne för Zorro ibland. Det gör fysiskt ont i mig att jag inte kan åka och hälsa på!!!

På tal om pensionärer så vill jag lyfta dessa snittblommor, som Zak köpte till mig när jag insåg att jag inte längre skulle lyckas ta mig hem till jul. De tjänade mig tappert från den tjugonde december 2020 till den tolfte januari 2021 och förtjänar därför att omnämnas här på bloggen. Kanske de mest långlivade snittblommorna jag haft.

En annan växt som imponerat på mig på sistone (BRA CONTENT skulle jag tänka här om jag var en influencer) är denna avokado som jag, idiotiskt nog bestämde mig för att försöka odla mitt i vintern. Han kämpar på, det gör han. Hans brorsa (dold i bild) har det lite värre med utvecklingen.

Annars då? Nä men inte så mycket mer nytt under solen. Jag och Zak har fortsatt gå milslånga promenader om helgerna för att försöka maxa d-vitaminen. På tal om d-vitamin såg jag häromdagen en reklamkampanj från Skottska Regeringen som hävdade att vi alla har behov av d-vitamin-tillskott såhär års? Måste vara någon Corona-grej, minns inte att jag sett det tidigare år.

Vi har också bakat chocolate chip cookies i två omgångar: de första fastnade inte på bild för att de inte såg ut som kakor, de andra fastnade inte på bild för att de var hemskt goda, målat badrumshyllor (mest Zak, jag erbjöd endast känslomässig support) och sett klart en hel del serier på Netflix. Varsågod för närbild på OSS.

Justja. Har insett att jag behöver göra något som inte ”måste” bli BRA lite då och då. Därför har jag utöver bakning också ägnat mig åt att måla med mina vattenfärger som jag köpte för ett pund under förra årets lockdown (<— kul grej man kan säga nu).

Så, det var faktiskt allt jag dokumenterat för er sedan senaste blogginlägget fram till årets deppigaste dag.

Nytt år och jag är fortfarande inte bättre än att jag helhjärtat hoppas på ett nytt jag, som om den magiska gränsen mellan kalenderår kan trolla bort ett svajigt mående och den totala avsaknaden av framtidshopp. Hur som, i år har jag bestämt mig för att bli optimist och detta gäller såklart från midnattsslaget.

Jag har skrivit mer specifika (och mer uppnåeliga?) mål för det kommande året i en sista minuten-inköpt blå kalender. Bland annat vill jag läsa en bok och lära mig en ny sak per månad. Och självklart vill jag ge min kära blogg en till chans.

För att ge er lite kontext om vad som hänt och vad som inte hänt: Kort och gott har jag mått värdelöst, spenderat majoriteten av min tid vid plugget (som automatiskt tar längre tid när jag mår som jag mått, samtidigt som bristen på faktisk undervisning inte har hjälpt), sökt hjälp utan att finna den, sökt jobb utan att finna de, stundtals dykt upp ur denna depression för att försöka bevara de få vänner jag har kvar och inte bli övergiven av min familj, och spenderat varenda ledig dag med att gå milslånga promenader för att det har varit helt och hållet nödvändigt för att hålla huvudet över vattenytan. För några veckor sedan avlivades min hund, och sen ställdes mitt plan hem till Sverige över jul in i sista minuten. Så, det var allt. Tror jag. Nu tar vi ett stort kliv ifrån det och över den magiska gränsen och ser aldrig tillbaka. Skönt!

Edinburgh har varit så himla snöigt den senaste veckan. Jag och Zak återvände från Newcastle (där vi firade jul med hans familj) några dagar innan nyår och sen dess har det nog snöat varje dag. Nog för att det regnat emellanåt också, och snön har smält bort, men det är något mysigt med det ändå – det påminner mig om min barndoms vintrar.

Självklart har jag insisterat på att Gå Ut och Gå varje dag. Förresten är det lockdown på nytt här i Skottland, vilket innebär att allt förutom mataffärerna och apoteken är stängt och man inte får besöka folk utanför sitt hushåll (eller support-bubble). Det rör mig inte alls i ryggen så som det gjorde första gången om: vem behöver ens shoppa i fysiska affärer längre? Gå på restaurang? Ha fest? Vi är alla beyond that nu… Framförallt blir det ju otroligt mycket enklare att spara både på pengar och på vårt jordklot och hur mycket det än förmodligen skulle hjälpa mitt mående att dansa på en svettig klubb omgiven av en stor grupp vänner så känner jag mig förvånansvärt bekväm i att hålla mig till mina närmsta, träffas på promenad och till och med gå i terapi via Microsoft Teams. Och när man har stått ut så länge, kan man gott stå ut lite till.

Nyår firade jag och Zak i min lägenhet med att lyssna på musik, spela uno, äta våra favoriter i matväg och kolla på Britternas nyårsquiz. Det var otroligt coronasäkert och samtidigt väldigt mysigt.

Hälsade också hela familjen ett gott nytt år på tyska (red. anm. min mammas idé) genom videolänk.

Dessutom var det fint att kunna vakna upp tidigt den första januari och känna att nu HÄR börjar året och jag… är inte ens bakis? Det var en sån ruskigt fin morgon och jag hade blivit så ledsen om jag hade missat den.

Allt som allt: 2021 har börjat tryggt. Hoppas det fortsätter så.

Nu ska jag läsa bok a’la mitt nyårslöfte! Har en del på listan redan men om ni har läst något superbra på sistone kan ni väl tipsa?? Alternativt berätta om era mål för året, det är jag också hemskt nyfiken på.