Jag försöker vänja mig vid att vakna tidigt. Sätter alarmet en halvtimme tidigare än jag gissar att resten av familjemedlemmarna lämnar huset men är aldrig uppe ur sängen i tid för att säga hejdå till dem ändå. När jag väl stiger upp är kaffemaskinen den första jag vänder mig till. En dag en halv vattenmelon och surimi på friterat bröd till frukost i solen. En annan dag risgrynsgröt som bara behöver värmas på i mikron. Kontraster. Och till allt, iskaffe med mörk sirap och sojamjölk i.
Om morgnarna tvingar jag mig till att läsa minst ett kapitel i min bok. Dendär jag började läsa för nio månader sedan, kanske mer, men aldrig fortsatte med. Tycker den är väldigt intressant, men det är så ovant att läsa. Läsa på riktigt liksom, inte bara skumma genom för att förstå textens essens och stryka under citat som kan lirkas in någonstans i ens uppsats eller memoreras till ett potentiellt tentasvar. Sen hänger jag tvätt och skurar golv eller kanske tömmer jag diskmaskinen och lämnar kommentarer på någon annans blogg.
Om dagarna försöker jag träffa människor. Det känns så viktigt, just nu, att få komma ut. Hur motsägelsefullt det än låter tror jag det är bra för min introverta själ. För jag vill ju. Kanske inte alltid innan, men varenda gång efter. I onsdags träffade jag Ellen och vi gick halva Jönköping runt och pratade om att plugga i en stad som till att börja med inte är ens egen, om snubbar vi dejtat, om hur tiden förändrar det mesta. Hon tyckte det verkade som att jag ”levde life” (tack, Ellen, jag tar det som en komplimang) och ja, det tycker jag också. Men just nu känns det som att livet är på paus.
Jag försökte förkara det för Johanna igår, när vi sågs efter en och en halv månad isär. ”Jag lever ett dubbelliv” hävdar jag. Jag är samma person, men jag blir annorlunda när jag placeras i två så olika sammanhang. Jag mår annorlunda. Inte nödvändigtvis sämre eller bättre, men definitivt annorlunda. Tror det är omställningen som är jobbig att hantera. Jag vet liksom inte vart jag har mig själv. Plötsligt måste jag förhålla mig till andra igen och det är inte bara en omställning i tanken utan också ett pussel med tid som jag glömt bort hur man får ihop.
Ibland jobbar jag om dagarna och då hinner jag inte fundera så mycket. Drar inte berättelsen om mitt dubbelliv för människor jag just träffar och ska jobba jämsides med i sommar.
Om kvällarna kommer jag hem till det som varit livet i minst tio år. Pappa på soffan, min lillebror framför TVn i sitt rum, mamma sittandes någonstans med en kopp kaffe och en tidning eller mitt uppe i något projekt. Det känns tryggt men också konstigt. Som att förflytta sig bakåt i tiden, litegrann. Mamma säger något om att jag fått ett brev, men jag hör det inte först. Hittar det på det stora bordet i vardagsrummet senare. Pappa lutar sig över min axel och frågar nyfiket, nästan ivrigt vem det är ifrån. Det står ingen avsändare, han har kollat. Men jag vet, och jag ler för mig själv.
Om kvällarna känner jag också ett galet sug efter något. Det tog mig nästan två veckor att lista ut, men jag har insett nu att det jag går runt och är sugen på är mitt kvällste. Det som jag blev så van vid att dricka i Edinburgh. Vi drack alltid kvällste, oavsett om klockan var tio eller halv fyra på natten när vi gick och la oss. Jag dricker grönt istället för svart här hemma, av den enkla anledningen att jag inte orkat införskaffa något annat än det som redan fanns. Kokar det när familjen gått och lagt sig och sätter mig i skräddarställning på den blommiga soffan i vardagsrummet. Den som är vänd mot det stora fönstret i vilket solen går ner om kvällarna. Föreställer mig att för varje varm klunk så lägger saker sig till rätta.
jdfoto 